Den 5:e söndagen i påsktiden
Att växa i tro
Psalm 10
Hosea 11:1-4
När Israel var ung fick jag honom kär,
och från Egypten kallade jag min son.
Men ju mer jag kallar på dem,
desto mer går de bort från mig.
De offrar åt baalsgudarna
och tänder offereld åt belätena.
Ändå var det jag som lärde Efraim gå
och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den
som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
Johannesevangeliet 16:5-11
Jesus sade: ”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du?
utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg.
Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är.
Synd: de tror inte på mig.
Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre.
Dom: denna världens härskare är dömd.”
Psalm 162
Predikan
Vitsipporna lyser mellan träden och knopparna på buskar och träd är på väg att brista. Det växer så det knakar i trädgårdar, skog och mark.
Karin Boye skrev: Det gör ont när knoppar brister.
Ja, visst gör det ont att växa, i både kropp och själ. Att som förälder hitta rätt balans i kärlek och uppfostran är en svår konst.
En inblick i 60- och 70-talisternas barndom:
När jag var liten hade vi inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi
cyklade hade ingen hjälm.
Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor.
Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig
överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte.
Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att
någon faktiskt dog av det.
Vi använde timmar till att bygga lådbilar av gammalt skrot, och
körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att
vi hade glömt att sätta på bromsar.
Vi gick ut tidigt på morgonen för att leka och kom hem först när gatubelysningen tändes.
Ingen kunde få tag i oss på hela dagen – för vi hade ingen mobiltelefon.
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder,
men ingen blev stämd efter dessa olyckor.
Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att
komma över det.
Vi lekte med pinnar och åt jord och gräs.
Trots alla varningar, så var det inte många ögon som blev
utstuckna, och gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv.
Att Curla var fortfarande en sport och inte en uppfostringsmetod.
Uppfostran handlar om att förbereda barnen för vuxenlivet. Och vi blir ganska dåligt förberedda om vi blir curlade.
Du har säkert hört någon säga att Gud är som en himmelsk far eller himmelsk förälder. Vi jämför omedvetet med hur våra föräldrar och myndighetspersoner är och beter sig. Förr förväntade man sig att Gud skulle straffa den som gjort fel, gärna med en blixt från en klar himmel eller en stenbumling i huvudet.
Idag förväntar vi oss att Gud aldrig ska straffa någon. Gud ska älska alla, rädda alla och när det kommer en jordbävning eller en fartygsolycka så har Gud inte skött sitt jobb så då finns nog inte Gud. Och om nu Gud ändå finns så ska Gud i alla fall inte ha några åsikter om hur jag lever. Bilden av Gud som den stora fluffiga curling-föräldern.
Den bilden gör det svårt för oss att tro. Därför att Gud tar inte bort smärta och lidande från våra liv.
Jag minns att mina barn då och då klagade över en väldigt stark ihållande och diffus smärta. Växtvärk. Ni vet skelettet får lite extra bråttom ibland och det gör faktiskt ont. Jag kommer själv ihåg smärtan tillräckligt väl för att veta att de inte simulerade. Men man kan inte göra så mycket som förälder – trösta, krama – men det tar inte bort värken. Ungefär så är livet med Gud.
Ibland gör det ont att växa som människa, och ibland gör det ont att växa i tron.
För det handlar inte om att vi ska kunna tro mer. Att vår tro ska bli starkare. Att vi ska bli mer övertygade om att Gud existerar. Japp… nu vet jag… Jag har fått bevis.
Nej, att växa i tro handlar om att relationen utvecklas.
För den som inte känner Gud – verkar det mycket märkligt att ha en relation till något som är osynligt och som man inte ens kan bevisa att det finns.
Men för oss som levt ett tag med Gud så vet vi att den relationen utvecklas och djupnar.
Som en vänskapsrelation… inte bara en kompis, utan en vi kan kalla en verklig vän…. Någon som känner mig och trots mina brister ändå tycker om mig, ja älskar mig. En vänskap som håller trots konflikter, trots motgångar. Den prövas och testas men mognar och blir starkare.
Att växa i tro handlar om att växa som människa, att klara sig genom motgångar, det som gör ont, och inse att Gud är där. Inte en from idé utan en högst verklig person som ger dig kraften att leva varje dag. Om du bara låter Gud komma nära. Om du bara ger Gud tid.
Att leva innebär att acceptera att det gör ont…när knoppar brister… det gör ont att leva, det gör ont att växa. Tro inget annat.
Men att leva innebär också att inse att livet är lika vackert och underbart som vårens skira grönska när knopparna äntligen brister och slår ut.
Psalm 767
Herrens bön
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket,
din är makten och äran,
i evighet.
Amen.
Välsignelsen
Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Amen
Psalm 204