En psalm som drabbat mig med sin speciella poesi är psalm 622 i vår psalmbok. ”Att ta farväl på riktigt sätt …” är skriven av den danske diktaren Grundtvig. Psalmen handlar om att förbereda sig inför sin egen död och hämta styrka och trygghet i vetskapen att ingen dör ensam. Kristus möter och räcker sin hand. Vi behöver bilder för att försöka förstå. Bildspråket i verserna 8–9 har särskilt tagit tag i mig:
Och låt mig i min sista stund
få höra från din egen mun
som liv och ande talar,
hur skönt det är, o Gud, hos dig,
att du en stol satt fram åt mig
i dina ljusa salar.
Så, innan dödens istappshand
har slitit sönder livets band
och mina krafter domnar,
jag vilar trygg och finner tröst
som barnet vid sin moders bröst,
när i din famn jag somnar.
Ett kort med mitt namn
Först ser jag för min inre bild en festsal. Bordet är dukat med överdåd av porslin och silver, blomdekorationer och kandelabrar. Många sitter redan till bords och stämningen är hög. Serveringspersonal rör sig lätt med mat och dryck. Jag står lite osäker i dörröppningen och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Då ser värden rakt på mig med ett varmt leende och skyndar ut till mig i porten.
”Välkommen! Du är väntad” Med en gest visar värden mig in i salen och en ur personalen har lyft ut en stol åt mig. Nu ser jag att det vid platsen finns ett kort med mitt namn. Genast serveras min favoritmat. Det är döden.
Eller så minns jag tryggheten från barndomen. Att få krypa upp i en förälders knä och borra in sig i famnen. En gång såg jag ett litet barn, på kanske fyra eller fem år, trycka sig in i sin mammas famn och sjunga ”jag får va hos dig, jag får va hos dig”. Så är det att dö.
Jesus möter oss
Döden är med självklarhet skrämmande och otäck. Ingen som upplevt den fullt ut kan berätta hur det är. Så brukar vi säga åtminstone. Om nu någon skulle berätta och säga ”jag var död och se, nu lever jag” är det inte självklart att vi skulle bli tryggare. Ändå är det precis det som gör att det finns en kyrka överhuvudtaget! Och det är just vad Grundtvig besjunger i psalm 622. I vers 3 läser vi:
… du vet hur bitter döden är
som du har segrat över;
du vet med vilken skräck vi ser
vårt timglas sandkorn falla ner,
du vet vad vi behöver!
I dödens närhet blir Kristus allt tydligare. Vi möts av honom och får följas åt när ingen annan kan följa med. Så kan döden liknas både med en festsal och en förälders famn.
+Johan Tyrberg, biskop i Lunds stift