"Tillit och trygghet än mer väsenligt i coronatider"

Berätta, vad var din huvudpoäng och det väsentligaste som du lyfte?

- Att vi lever bättre liv om vi ser tiden som något som kommer snarare än något som bara försvinner. I själva verket kommer tiden ju med samma hastighet som den går, så egentligen är den ju därvidlag inget att alls bry sig om. Men den är ändå viktig eftersom samtidighet är viktigt för oss, liksom i vilken ordning och hur länge och hur ofta.

- Livet blir också bättre om man övar upp känslan ”Gott om tid” - som jag skrivit om i boken med den titeln -  för att få den att dominera över ”Ont om tid”-känslan. Den senare är i själva verket bara ett hjärnspöke.

- Men något är det som saknas i våra liv, det vill säga den spridda olusten, oron och vilsenheten har en reell bakgrund. Jag menar att det som saknas är tillit och trygghet, här hänvisar jag till min senaste bok. Och till skillnad från hur det är för tiden, fylls inte tillit och trygghet på automatiskt. Det måste i stället vi människor göra.

Hur påverkar vår egen ålder hur vi ser på tid?

- Det är både individuellt och kulturellt betingat, och det är inte direkt åldersbundet. Somliga äldre tycker att tiden bara går fortare och fortare, medan andra äldre tycker att tiden går oändligt långsamt.

Vad tycker du att vi kan lära oss av coronapandemin?

- Det kan jag inte säga något om generellt – utöver sådant självklart som att många insett att arbetsplatsen inte alls behövs som plats så mycket som de trodde. För egen del har jag lärt mig mycket som strider mot det jag nyss trodde mig ”veta” om vår samtid. Samlar jag överraskningarna, blir de som i det följande:

Fem coronaeffekter som Bodil aldrig hade kunnat tänka sig

- Att en coronaepidemi skulle slå till just våren 2020 var allt annat än självklart. Men å andra sidan: helt otänkbart var det förstås inte. Jag hade inte vågat slå vad om motsatsen. Däremot hade jag blånekat till att en enda av de nedanstående reaktionerna skulle kunna bli följden av en pandemi. För aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig:

1. Att existensen av en virusspridning skulle kunna slå undan fötterna på så gott som allt annat.

- Många av oss fick ”asiaten” 1957. Åtskilliga skolsalar stod halvtomma, men inte ställdes det in någon undervisning för det. Arbetsliv, idrottsevenemang och samhällsverksamheter fortsatte (nästan) som normalt, och ingen kom på idén att det planerade fotbolls-VM:et i Sverige 1958 skulle ställas in. Statsminister Tage Erlander hörde till de 300 000 smittade i Sverige (man tror numera att den sanna siffran var åtminstone 1 miljon).

- Ändå var asiaten nästan som en icke-händelse medan den pågick, för det livs levande livet fortsatte ju som vanligt utifrån sina existerande rutiner och föreställningar om hur saker och ting hänger samman. Så alldeles tvärtom mot nu!

2. Att det globala och internationella skulle överges till förmån för det nationella.

- Nyss sågs vi som goda samhällsmedborgare om vi hyllade det globala, särskilt det europeiska. Men plötsligt skulle vi i stället gilla stängda gränser, hylla det nationella och helst inte öppna ens våra egna dörrar. Rakt upp och ner förväntades vi acceptera att länder inom Europa (och t o m inom Norden) lät bli att samråda med varandra i gränsfrågor. Hur i all sin dar kunde man hux flux världen över överge nations- och kulturgemenskaper?

3. Att en extremt dominant åldersgräns skulle kunna iscensättas över en natt.

- Som 70plussare hade jag fått lära mig att jag gärna skulle arbeta tills jag var 75, helst längre. Och att en 70-årings hälsa var likvärdig med den en 50-åring hade år 1950, samt att bästa sättet att bibehålla hälsan var att vara aktiv och social.

- När så covid-19 slog till skulle bums varje 70plussare ändra sin självbild. Hen skulle leva sig in i rollen att vara skör, skyddsvärd och gärna permanent karantänsplacerad i omvärldens ögon och i självbilden. Var då verkligen inte längre något av allt det andra sant, det som hade gällt före -dagen, det vill säga den 14 mars 2020?

4. Att vi som standard skulle matas med en coronadödsnotering om dagen.

- I coronans spår följde dagliga dödsnoteringar (ungefär som börsnoteringarna vid lunchtid förr i världen). Visserligen med ständiga bortförklaringar som ”helg och därför färre inrapporteringar” eller ”början på veckan och därför viss eftersläpning”, men likväl ett permanent inslag i vardagen. Så också i skrivande stund, detta trots att antalet nu är nere på ensiffrigt.

- Tänk om någon hade frågat dig i februari 2020: ”Tror du att man varje dag i radio och TV kommer att läsa upp hur många som dött just den dagen till följd av en pandemi?” Jag tror att fler än jag hade svarat ett rungande NEJ på den frågan?!

5. Att ”värna folkhälsa” skulle kunna bli synonymt med ”begränsa pandemismitta”.

- Hälso- och sjukvård, den egna lika väl som den professionella, har alltid utgjort en kompromiss där den ena insatsen vägts mot den andra. Nu sedan ett halvår har det varit annorlunda – kompromisserna har ersatts av en ensidig anti-coronasatsning. Många har därför fått vänta på tok för länge på diagnoser, operationer och andra behandlingar.

- Samtidigt har vår lojalitet mot rekommendationerna tärt på vår hälsa – den har inverkat på tryggheten, självkänslan, gemenskapen, livsglädjen, framtidshoppet, trösten... Har den ensidiga coronaprioriteringen varit mest till gagn eller mest till förfång för hälsan? Frågan är berättigad, för svaret är faktiskt inte självklart, avslutar Bodil Jönsson.

maria.c.lundstrom@svenskakyrkan.se

FAKTA

Bodil Jönsson föreläste på Lunds stifts kyrkoherdekonferens. Konferensen ägde rum den 5-6 november 2020. Bodil är en välkänd profil född 1942 i Helsingborg. Hon är fysiker, professor emerita vid Lunds universitet och författare till en lång rad populära böcker.

Till titlarna hör Tio tankar om tid (1999), När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid (2011), Gott om tid (2019) och den senaste Tid för trygghet och tillit (2020).