Den 18 januari prästvigs Lydia Fransson och Kerstin Weman Thornell. Samtidigt tas Gustaf Björkman emot som präst i Svenska kyrkan. Han är sedan tidigare pastor i Equmeniakyrkan. Alla tre ska under 2026 tjänstgöra som pastorsadjunkter i Lunds stift. Lydia i Björnekulla-Västra Broby församling, Kerstin i Vellinge-Månstorps församling och Gustaf i Höörs församling. I denna artikel möter vi Lydia och Kerstin.
Lydia Fransson, som tidigare arbetat som är lärare i religion och historia, berättar att kyrkan alltid varit en viktig del i hennes liv. Som ung sjöng hon i kör och efter konfirmationen var hon med i ungdomsgruppen.
– Jag har haft en fantastisk barnatro att bygga mitt andliga liv på och under min barndom var kyrkan synonym med fristad, för mig – men också som större begrepp för människor i behov av skydd för stormarna i livet.
För journalisten Kerstin Weman Thornell började kontakten med kyrkan genom studentprästerna i Lund på 90-talet, och så småningom genom öppna förskolan tillsammans med sina barn.
– Jag är inte uppvuxen i kyrkliga sammanhang, utan har närmat mig kyrkan steg för steg i vuxen ålder. Sång och musik har varit en av mina ingångar. Jag har skrivit texter till körverk och stycken som framförts i olika kyrkorum.
En kyrka med öppna dörrar
Det senaste året har det presenterats i media att fler unga söker sig till kyrkan och att många församlingar har fler konfirmander än på länge.
– Jag tror att människor behöver hitta en hamn för sin andlighet. Människor är andliga djur och vi behöver andlighet precis som poesin eller syret i luften. Kanske blir behovet extra påtagligt i en digital och glokal tidsålder, säger Lydia.
Kerstin tror att mångfalden bidrar till nyfikenheten på kyrkan. Båda hennes tonårsbarn är uppvuxna i det mångkulturella Malmö och menar att de tack vare det har blivit mer öppna för den kristna traditionen.
– Svenska kyrkan ska vara en självklar plats i vårt samhälle dit vi kan komma med våra tankar, vår glädje, vår tro och vårt tvivel. Ett ställe där vi får möta människor med skiftande bakgrunder, åldrar och erfarenheter, och där vi betraktar varandra med ömsint blick, tycker Kerstin.
Även Lydia vill att kyrkans dörrar ska vara öppna för människor precis som de är, och att alla ska mötas av värme och nyfikenhet. Hon önskar en öppen folkkyrka som aktivt och rakryggad står upp för livet och dess okränkbara värde.
– Jag vill också gärna att kyrkan ska bidra med glädje i människors liv för glädjen är otroligt viktig. Glädjen är vad som är skillnaden mellan att överleva och leva, menar Lydia.
Gud är kärlek
Efter prästvigningen väntar ett första år som pastorsadjunkter. Lydia och Kerstin är präster med allt vad det innebär men de får också extra handledning och tid att växa in i rollen.
– Jag vill vara präst där människor behöver mig, säger Lydia. Kanske är det på institutioner, eller framme vid altaret eller i predikstolen, vi får se hur framtiden ser ut. Ett bibelord som betyder mycket för mig är Jesaja 58:6–12. Den texten säger mig vad jag behöver göra för att leva på det sätt som kärlekens Gud skapat mig till, och vad som önskas av mig i mitt enda liv, säger Lydia.
När Kerstin var liten brukade hennes mormor, som var av engelsk härkomst, säga: God is Love. Tidigare tyckte hon att uttrycket var lite naivt men på senare år upplever hon att insikten djupnat om innehållet och lyfter 1 Johannesbrevet 4:16.
– Gud är större än alla ord och beskrivningar, men det närmaste vi kan komma är just detta: Gud är kärlek. Som präst vill försöka bidra till brobyggandet mellan kyrkan och övriga samhället, så att fler människor, gärna vuxna och äldre, får möjlighet att ompröva sin bild av kyrkan och tron, säger Kerstin.
/Camilla Lindskog, pressekreterare