Det sägs att Old Tjikko är världens äldsta träd. En oansenlig och spinkig gran uppe på ett fjäll som sett solen gå upp, gå ner och sedan upp igen i tiotusen år år. Hon har stått obrydd inför vardag och fest på det sätt som bara spinkiga granar kan. Hon är sin egen högtidlighet.
Men Old Tjikko står där likt en sticka i fingret som vaggar över tillvarons blindskrift. Hon blir till en bild för oss av något som är större än själva tiden och rummet, något som når att nudda in i evigheten med sina vindbitna grenar. Någon vi kan tala med.
Men i själva verket är Old Tjikko bara några hundra år gammal och kommer kanske att bli några hundra år till. Sedan dör hon som granar och människor har för vana att göra och allt är ställt under förgängligheten.
Biskopsstolar, katedraler och samfund. Ingenstans ska lämnas sten på sten. Silverkalkar, mässkrudar och påvedömen. De är bara spinkiga granar. Varje antagen trosbekännelse och vart altare – spinkiga granar ställda under förgängligheten. Det kan göra oss ledsna och utmana vårt hopp, men en tröst är att biskopar och präster inte vet mer om till exempel tillvaron efter döden än till exempel spädbarn och ekorrar. Och de vet inte lite.
Paradoxalt nog skadar vi människor som vallfärdar till granen vi håller för helig. Hon är en gran bland andra. Det som egentligen trotsar tiden och rummet finns i marken, på marken och under marken vi trampar med våra kängor och blickarna riktade mot Tjikko, det synliga trädet.
I marken finns ett tiotusen år gammalt rotsystem där de äldsta delarna dött men nya hela tiden kommit till liv. Individer av trädet har kommit och gått genom åren. Old Tjikko är genetiskt samma träd som det som stod där för snart tiotusen år sedan och ändå inte samma.
Vi kan smeka henne, känna hennes lukt och viska saker till henne. Vi kan fråga henne om råd. Hon kan hålla om oss och vi kan vaggas med henne i vinden. Det är nödvändigt.
Solar och stjärnor slocknar och dör liksom farmödrar, fastrar, marsvin och liljekonvalj.
Det finns ett hopp som bara kan finnas i hopplösheten, en tröst som bara kan finnas i tröstlösheten och allmakten kan bara bli till i delad vanmakt. Och vi har sett hur livet, i trots till allt, har slagit igenom och alla tappar från stuprännan börjat droppa till koltrastsång.
- Kent Wisti