Det sitter alltid i magen
Det sitter i magen, alltid i magen. Egentligen är det ju lite löjligt att något så vardagligt som magen är någon slags uttydare av vårt själsliv. Våra tjocka håriga magar, våra tunna avmagrade magar med resterna av navelsträngen som en liten knopp i en grop mitt i.
Den uppspelta förväntan sitter i magen, ångesten sitter i bröstet och magen, oron sitter i magen och fjärilarna flyger okontrollerat omkring.
Julafton sitter i magen. Som om julnatten var en rest som aldrig kunde klippas bort på andra sidan väggen av navelknoppen. I våra olika magar bär vi olika saker. Vi kan läsa varandras blickar, avkoda varandras röster och kroppshållning men aldrig veta hur det känns i någon annans mage.
Många av oss har lärt att fejka ett leende, en spjuveraktig blick och ett livfullt hejvift med handen. Men fejka vår mage kan vi aldrig. Där är allt på riktigt.
Julnatten finns som en kvarlämnad knopp av den bortklippta navelsträngen
Och i lekens form kan vi tänka oss att julnatten finns som en kvarlämnad knopp av den bortklippta navelsträngen på insidan. Att det är när den lever runt som det blir svårt för en femåring att somna innan julafton. Av förväntan.
Förväntan på gemenskap, glädje, fest och närvarande vuxna. Förväntan på fylla, gråt, dörrsmällar och vuxna inkrökta i sig själva. Det är något i magen som gör att det inte går att sova på julnatten.
Vi lever i tiden och rummet. Något annat har vi svårt att föreställa oss. Allt vi kan föreställa oss finns också i tiden och rummet.
Det är så svindlande kort tid vi finns i tiden och rummet.
De som måste jobba jobbar och somliga har somnat i soffan. Någon tog barnen i hast i en taxi till sin syster och några somnade tätt omslingrade den första julen i sin första lägenhet. Någon föds, någon dör och det sitter alltid i magen.
Det finns en flyktig stillhet i julnatten. Något orubbligt som granit och samtidigt så skört som en liten knopp i en grop på magen. Ett stycke himmel utanför tid och rum som vi samlar ludd med.
Ett stycke himmel i magen som kan säga oss att här är du inte hemma. Här ska du inte vara. Ett stycke himmel ovanför byxlinningen som kan utropa att nu, här bryter gudsriket igenom tid och rum. Nu är du hemma!
Text: Kent Wisti