Retreat via Zoom
Helt plötsligt kan ett tiotal retreatdeltagare se samma Kristusbild, för ikonen finns också i Anna Alebos telefon. Ibland säger vi att en ikon ser på dig, likaväl som du ser på den. Nu ser Kristusbilden in i hemmet hos människorna som egentligen ville komma till Killan, om inte en pandemi hade stoppat det.
- Efter retreater brukar deltagarna fråga mig hur de ska kunna fortsätta leva ett liv med regelbunden bön och andakt när de kommer hem. Det är ju så lätt när vi ingår i bönegårdens rytm. Nu har de varit tvungna att inrätta en böneplats i hemmet. Deras hem har blivit andligt när de har tagit med sig bönen i sin vardag, säger Anna Alebo, som är präst och kaplan på Killan.
Dagen när vi hälsar på hos Killans bönegård är det tyst, vintrigt och fullt av snö under en klarblå himmel. Vinter på Österlen kan vara dramatiskt och den stora drivan vid parkeringen är ett minne av den senaste snöstormen. Trots att det bara är prästerna Anna Alebo och Lars Axelsson Alebo som är på gården, känns det inte ödsligt. Killan har samma värme och närvaro som alltid. Kan bön sätta sig i väggarna?
- Vi ber mycket mer än vanligt och vi ber mer intensivt. Det har blivit ännu mer helhjärtat än tidigare, säger Anna Alebo.
Fysiska möten ställdes in
När pandemin startade i Sverige våren 2020 ställde Killans bönegård in alla fysiska möten. Vanligtvis har bönegården minst fyra längre retreater med personlig vägledning per år och flera kortare tillsammans med så kallade Ora et labora-dagar där medlemmarna tillsammans arbetar i trädgården. Dessutom ber de tideböner i bönerummet på gården, ger andlig vägledning och har besökare som bor på gården.
Anna och Lars fick nu ensamma sköta det stora huset och trädgården, men det var inga större bekymmer, tyckte de. Frågan de ställde sig var hur de skulle kunna vara redskap för bönen när människor inte kan komma till gården?
Böner sändes ut digitalt
Ett svar blev att använda den teknik och de kanaler som finns tillgängliga och sända ut böner och gudstjänster i form av filmer och textat material via Zoom, nyhetsbrev och på Facebook och webben. Anna, Lars och Killan-medlemmarna Ingrid Norén Nilsson och Tobias Berg med flera började producera material som strömmade ut från Killan. Vissa perioder skapade medlemmarna en bönefilm per dag. Från att leda retreater och böner på plats blev Anna, Lars, Tobias och Ingrid producenter.
- Vi skapade en bön att be hemma i veckan. Ordningen för bönerna bygger på tidebönsboken som Killan har gjort. Många hörde av sig och ville ha vårt material, även medarbetare i vården. Detta gjorde vi till och med pingst, berättar Anna.
Efter ett tag testade Killans medlemmar Zoom. Anna är inte rädd för teknik och efter hand utvecklades användandet. Sedan ett tag sänder de ”Reflektion över dagen” och Completorium från bönerummet på Killan varje kväll via mobil. Nyckeln är att ingen av prästerna visar sig. Det är bara altaret och Kristusbilden som syns.
Vad tycker trogna Killan-besökare om att be på distans?
- Vissa tycker det fungerar fint. Någon har berättat att de inför en retreat lagar mat utifrån Killans sopp- och bönbok för att få samma stämning som på bönegården. Andra gillar inte digitala retreater och tackar nej, säger Anna.
Nytt eremitage en oväntad välsignelse
Något av det sista som hände på Killan innan de ställde in, var invigningen av ett nytt eremitage den 1 mars. Eremitaget är en liten vit gäststuga som ligger i trädgården bakom bönegården. Från kyrkan gick en procession ledd av prästen Tobias Berg som nedkallade Guds välsignelse över huset. Då var huset inte inrett och Anna och Lars fick åka till Ikea för att handla lite möbler. De förstod inte hur mycket huset skulle komma att betyda.
- Sedan huset blev färdigt har det i princip varit bebott hela tiden. Här kan nämligen enskilda retreatdeltagare bo och be på ett coronasäkert sätt. De får laga mat och äta i sin stuga. Sedan har de tillgång till biblioteket och bönerummet i huset. De får också andlig vägledning av oss på avstånd en gång per dag, säger Anna.
Tomt på folk – fyllt av bön
Tiden gick och Killan fortsatte vara tomt på folk, men fyllt av bön. Under påsk skapades en korsvägsandakt och en passionsandakt som lades ut på Facebook. Ingrid Norén Nilsson formulerade en Novena (en niodagarsandakt) till pingst. En gudstjänst att fira hemma togs fram, med en nattvardsbön skriven av domkyrkokaplan Lena Sjöstrand. Den 17-30 maj kunde den som ville gå i Killans böneskola digitalt. Små texter och artiklar berättade om tidebön, pilgrimsbön och förbön.
- Vi producerar enormt mycket material. Människor behöver hopp, tröst och stöd mer än någonsin, säger Anna.
På initiativ av Kjell Blomberg på Arcus förlag i Lund skrev Anna boken ”Hopp & tröst - tankar och böner”. Boken - som ska vara lättillgänglig för många och ändå ha ett djup - skickades till församlingar. Diakoner som handlade mat till församlingsmedlemmar gav dem också ”Hopp & tröst- tankar och böner”. Flera personer som har läst boken har hört av sig och velat bli medlemmar i Killan.
En ny vardag i väntan på att allt blir som vanligt
Under sommaren kunde Killan ha bönestunder ute i trädgården under valnötsträdet. Då började de också gå upp till kyrkan eftersom bönerummet på gården var för trångt. Sedan dess ber de Laudes och Vesper varje dag i kyrkan och ett fåtal personer är på plats. Inga annonser går ut och varannan bänk är avstängd. På torsdagar firas en corona-anpassad mässa. Trots att pandemin fortfarande inte är besegrad, har Killans bönegård hittat sätt att be och fira gudstjänst. Som alla andra försöker de anpassa sig fram och tillbaka utifrån de riktlinjer som finns.
För väldigt många har pandemin inneburit rädsla, sorg och stora bekymmer och på Killan ber de varje dag för alla som drabbats av Covid 19. Men Anna vill också se det som har varit positivt med vår förändrade livsstil. Det som vi har lärt oss.
- Personer som aldrig har varit här fysiskt känner ändå att de upplever gemenskap. Någon är tvungen att jobba halvtid, någon annan har små barn. Nu kan de både be och få ett samtal med sin vägledare via Zoom. Det blir en retreat mitt i vardagen. Gud använder den tid Gud får. Vi gör det här för att det inte går på något annat sätt, men jag tror att sådana här möjligheter att fira gudstjänst och be kommer att finnas kvar som ett komplement även efter pandemin.
Text: Kristina Strand Larsson