Bild på sjukhusdiakon Maria Olofsson, i en trappa.
Foto: Charlotta Bäckström

Att skapa närhet på avstånd är den största utmaningen

De jobbar varje dag i pandemins centrum. Sjukhuskyrkans präster och diakoner finns till hands, inte bara för covidsjuka, utan för alla patienter, anhöriga och även för sjukhusets personal. "Den största utmaningen har varit att få till en kontakt bakom all skyddsutrustning och utan fysisk närhet. Att skapa närhet, tröst och trygghet på avstånd är inte helt enkelt", säger Maria Olofsson, sjukhusdiakon i Karlskrona.

Det är nu ett drygt år sedan pandemin bröt ut. En av de första restriktionerna som kom var besöksförbud på sjukhusen, vilket innebar att Sjukhuskyrkans volontärer fick gå hem.

-Jag kommer ihåg att jag tänkte att de nog skulle bli borta en månad eller så. Jag hade ju aldrig trott att jag skulle sitta här ett år senare i en fortsatt pågående pandemi. Det trodde nog ingen då, säger Maria Olofsson. 

Förutom Maria jobbar även en präst och en pastor i Sjukhuskyrkan i Karlskrona. Att fira gudstjänst i kapellet varje vecka var något de kunde genomföra ända fram till november förra året. Sedan kom nya restriktioner som gjorde att de fick upphöra med det.

-Kapellet är fortfarande öppet så man kan besöka det och tända ljus, men några organiserade samlingar kan vi inte ha, förklarar Maria Olofsson.

 

Kapellet på Blekingesjukhuset är fortfarande öppet för besök och ljuständning. -Några organiserade samlingar kan vi inte ha i nuläget, säger Maria Olofsson, sjukhusdiakon.
Kapellet på Blekingesjukhuset är fortfarande öppet för besök och ljuständning. -Några organiserade samlingar kan vi inte ha i nuläget, säger Maria Olofsson, sjukhusdiakon. Foto: Charlotta Bäckström

Skyddsutrustningen skapar avstånd

För att kunna möta patienter krävs god planering. De tidigare spontana mötena på avdelningar, i korridorer och i cafeterian är något som går förlorat under pandemin. 

Vi har alltid munskydd på oss, spritar förstås händerna och håller avstånd. När vi träffar covidsjuka patienter har vi även plastförkläden, handskar och visir.

Maria Olofsson, sjukhusdiakon

-Vi besöker alla som efterfrågar ett möte med oss. Innan mötet rådgör vi noga med personalen på avdelningen om hur vi ska gå tillväga. Vi har alltid munskydd på oss, spritar förstås händerna och håller avstånd. När vi träffar covidsjuka patienter har vi även plastförkläden, handskar och visir.

Att skapa en kontakt, ge tröst och trygghet under dessa omständigheter är det som Maria Olofsson upplever som den största utmaningen.

-Munskyddet döljer ju halva ansiktet och ofta blir det imma på visiren. Jag har nog inte insett det tidigare, hur viktigt det är att man kan se varandra. Även den fysiska närheten är svår att avstå. Man vill gärna ta i hand när man möter anhöriga vid avsked. Det är ett viktigt sätt att skapa kontakt. När man tröstar någon vill man lägga en hand på dennes arm. Det är emot ens instinkt att backa och hålla avstånd. Men det måste vi göra nu, så det är en utmaning.

 

Bild på Maria Olofsson, sjukhusdiakon.
Det är inte helt enkelt att skapa närhet, tröst och trygghet på avstånd och med ansiktet till stor del dolt. Maria Olofsson, sjukhusdiakon i Karlskrona, tycker det har varit den största utmaningen under pandemin. Foto: Charlotta Bäckström

Begränsat antal personer vid avsked

Redan i ett tidigt skede ställdes all gruppverksamhet in. Det var reflektionsgrupper för sjukhuspersonalen och en grupp för föräldrar som förlorat sitt barn. Under pandemins gång har dock efterfrågan från personalen i reflektionsgrupperna blivit så stor att man öppnat dem igen. Avdelningarna ansvarar själva för att de inte blir för många deltagare vid varje tillfälle och alla håller avstånd och bär munskydd.

-En annan utmaning är att komma ihåg att det finns ”vanliga” patienter också på sjukhuset, och de är lika många som vanligt. Det är lätt att man tänker covid hela tiden. Eftersom det är besöksförbud på sjukhuset möter vi inte anhöriga på det sätt som vi brukar, utan det blir kontakt genom telefonsamtal. Vid avsked kan vi bara vara ett begränsat antal i rummet. Just nu är det tre personer och så en av oss från Sjukhuskyrkan då. Om det behövs bokar vi flera avsked. Det har gått jättebra. Jag upplever att alla har en stor förståelse för detta. Och vi försöker lösa det på bästa sätt.

Inte blivit avskräckt

En stor del av sjukhusets personal är numera vaccinerade men Sjukhuskyrkans personal har ännu inte blivit det. Pandemin har dock inte avskräckt Maria Olofsson och hennes kollegor från att vara på sjukhuset och jobba.

Sjukhusdiakon maria Olofsson, vide Blekingesjukhuset
Maria Olofsson har sin arbetsplats på Blekingesjukhuset i Karlskrona. Situationen under pandemin har krävt både flexibilitet och tålamod från Sjukhuskyrkans personal Foto: Charlotta Bäckström

-För egen del så tillhör jag ingen riskgrupp så jag känner inte den rädslan för covid. Jag förstår ju att jag kan bli sjuk men jag känner mig trygg med den utrustningen vi har och med de råd vi får från personalen och smittskyddsenheten. Det gäller ju att man beter sig på ett vettigt sätt och inte tar risker.

Situationen under pandemin har dock krävt större flexibilitet från Sjukhuskyrkans personal och även en hel del tålamod.

-Vi har fått lära oss att vara mer eftertänksamma i vad vi ska göra och vad vi inte ska göra. Man ser ju behoven och vill göra väldigt mycket och finnas till hands, men här har vi fått ha tålamod, invänta direktiv och hålla tillbaka lite, berättar Maria Olofsson.

Starka livsvärden står emot varandra 

På sjukhuset i Kristianstad har sjukhusprästen Daniel Biel gjort liknande erfarenheter.

-Att människor behöver varandra är något som har aktualiserats. Vi ska hålla avstånd men vi behöver vara nära. Det är två starka livsvärden som står emot varandra, menar han. 

Bild på Danel Biel, sjukhuspräst
-Att människor behöver varandra är något som har aktualiserats. Vi ska hålla avstånd men vi behöver vara nära. Det är två starka livsvärden som står emot varandra, menar Daniel Biel, sjukhuspräst i Kristianstad. Foto: Privat

Även i Kristianstad upprättades besöksförbud i och med pandemin och sjukhusprästernas uppsökande verksamhet på avdelningarna fick upphöra. 

-Det begränsade givetvis oss i vårt arbete men samtidigt är det ett rimligt förfarande. Vi hade ju riskerat att bli någon sort superspridare av viruset om vi hade fått gå runt från avdelning till avdelning, säger Daniel Biel.

Liksom i Karlskrona besöker prästerna patienter de blivit kallade till och då använder de samma skyddsutrustning som vårdpersonalen. På sjukhuset i Kristianstad är de flesta som jobbar patientnära vaccinerade vid det här laget och här har man inkluderat sjukhusprästerna.

Ökat stöd till sjukhusets personal

Daniel Biel konstaterar att medan patient- och anhörigkontakterna har minskat så har istället behovet av stöd till sjukhuspersonalen ökat.

-Vi har många reflektionsgrupper igång på flera avdelningar till stöd för personalen i deras ansträngda situation. Vi har fått återkoppling från enhetscheferna att det betyder mycket för personalen och vi i Sjukhuskyrkan är glada över att ha fått det förtroendet. Det har varit en tuff tid för dem med extra arbetspass, skrymmande och obekväm skyddsutrustning där de ju faktiskt också har riskerat sin egen hälsa. Det låter som en floskel, men de är faktiskt hjältar!

En katastrof ingen var beredd på

Daniel Biel ingår i en psykiatrisk katastrofledningsgrupp (PKL) som aktiveras vid extraordinära händelser i samhället.

-Vi har övat inför alla tänkbara scenarier som översvämningskatastrof, terroristangrepp och stor brand. Men det som skett nu har vi inte förberett oss på, en lågintensiv och lång katastrof. Framtiden får utvisa vad vi som samhälle kunde gjort bättre. Det är något vi måste dra lärdom av.

-Jag och många andra känner ett andligt behov. Ett behov av att kunna samlas till gudstjänst och uttrycka sin längtan, frustration och hopp.

Daniel Biel, sjukhuspräst

Liksom Maria Olofsson längtar han nu till en tid då man kan vara nära människor igen, utan skyddsutrustning, och att få samlas och tillsammans fira gudstjänst.

-Jag och många andra känner ett andligt behov. Ett behov av att kunna samlas till gudstjänst och uttrycka sin längtan, frustration och hopp. Det är någonting som fattas, vi kan inte riktigt vårda vår själ och ta hand om oss som människor. Det är inte samma sak att konsumera en gudstjänst framför en skärm. Nu känner vi ett extra stort behov av att vända oss till Gud, säger Daniel Biel.

Text: Charlotta Bäckström

Läs mer om andlig vård under covid-19 här.

Mer om diakoni och diakonalt arbete i Lunds stift

Kommentera: