Katedralerfarenheter

Det var något majestätiskt över henne, där hon stående i sittvagnen, lät sig föras genom domkyrkan. Hon var i femårsåldern. Det röda, lockiga håret föll ned mot axlarna, som på en renässansmålning. Hon fäste blicken på mig och sa: ”Jag vet var Gud finns.” ”Var då?” undrade jag. ”Där”, sa hon och pekade mot det astronomiska uret.

En annan gång stötte jag på två pojkar, något äldre än flickan, snarare åtta. ”Vi letar efter döden”, upplyste de mig. ”Vet du var han finns?”. Jag började fundera om det var gravstenarna i kryptan de tänkte på. Eller kanske Birger Gunnarsens sarkofag? Men det stämde inte. Döden skulle vara någonstans högt uppe. Det visade sig att de hade sett en bild av skelettskulpturen som är placerad ovanför urtavlan till Livets och dödens klocka. Förtjusningen var stor när de hittade den. Och samtidigt var det kusligt. ”Är det där ett riktigt skelett, från en riktig människa?”.

Efter 14 år som domkyrkokaplan bär jag på en rik skatt av möten med människor i alla åldrar och kring livets alla ämnen. En god vän som bodde ett tag i New York berättade hur han varje kväll kom hem och sa: ”Du kan aldrig gissa vad jag varit med om i dag.” En sådan känsla kan fylla en också efter en dag i domkyrkan. Att jag skulle få vara med om detta, det anade jag inte i morse.

Domkyrkan har många portar. Det finns många anledningar för att uppsöka henne. Besöka en gudstjänst, tända ett ljus, sitta i tystnad i dopkapellet, se en utställning, undersöka stenhuggarmärken, fotografera till en bok, hämta stoff för att skriva – allt från lyrik till avhandlingar. Skydda sig från regnet. Läsa sagor med barnbarnen i barnhörnan. Den hemlöse finner en plats att värma sig. Den ensamme en vaktmästare att byta några ord med. Andra hittar vägen till själavårdstimmen varje vardag kl. 16.00.

Internationella studenter tas emot och nya doktorander promoveras. Orglarna, körerna, konserterna är andra anledningar till besök. Lektionen i matte eller elteknik kan hållas i katedralen. Hantverkare av alla slag reparerar, underhåller, installerar. Helt i enlighet med jätten Finns ord. ”Den här kyrkan ska aldrig någonsin bli färdig”. Ibland är renoveringen mer storslagen. Som när de två tornhuvorna lyftes av för att repareras och bly byttes till rostfri förtennad stål. Det var i sanning hisnande att se tornhuvorna sväva med den stora liftens hjälp.

Många människor kommer för att besöka sin domkyrka, lära känna henne. Det är vi noga med att säga till grupper från stiftets alla församlingar: ”Välkommen till din domkyrka.”

Att känna ägarskap och tillhörighet till domkyrkan är något fint. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi alla är gäster. Vi passerar genom henne. Stannar en kort stund eller länge. Lämnar vårt bidrag. Tar emot. Äger henne inte.

Under många år har domkyrkan varit mitt universitet, min arbetsplats, min böneplats, det rum där jag är som allra mest hemma. Erfarenheterna av katedralen och i katedralen har format mig. Tillsammans med andra har jag, likt barnen i inledningen, erfarit Guds närvaro och utforskat döden. Rört mig i det rum som håller om tiden och livet. Från uret som mäter och strukturerar tiden till absiden som är den tunna fosterhinnan mot en större verklighet, bortom tiden. Den mjuka utbuktande formen påminner oss om att vi är i födsloprocess och att tiden endast är en konstruktion.

Det sistnämnda påminner uret själv oss om då och då. Genom att ibland ha en alldeles egen tid. Eller som den gången då klockorna började ringa natten före nyårsaftonen och höll på så ett bra tag, innan de gick att stoppa. Sällan har jag talat med så många journalister en nyårsafton.

En annan gång, då media samlades, var första gången vi hade Tyst dag, endagsretreat i domkyrkan. Intressant att en dag av tystnad kunde väcka så stor uppmärksamhet. Och det var inte helt enkelt att göra intervjuer när kyrkan skulle vara tyst. Intresset bekräftade vikten av att erbjuda ett öppet rum, mitt i staden, med tystnad att stiga in i. Sitta en stund eller hela dagen. Tänka en tanke till slut. Vara i Gud. Låta det inre surret stillna. Dagen är nu tradition, torsdagen före palmsöndagen. Endast i gudstjänsterna ljuder rösten. Kroppens rörelse framkallas denna dag. Att böja sig djupt, falla på knä, röra vid vattnet i dopfunten, öppna sina händer.

Rummets egen, inneboende rörelse har vi förstärkt ibland. I dansprojekt av olika slag. Det senaste i raden genom dansare som i timmar medvetet rörde sig i rummet som en meditation och för att utforska hur koreografin påverkade allas rörelse i rummet. Det som händer i katedralen är mycket kropp, rytm och rörelse. Verkligt även utan ord.

En sak jag tänkt på under åren i katedralen är hur gärna vi människor vill förundras, häpna. Oj, så gammal. Att de kunde redan då! Hur kom stenen hit? Är Jesusbilden i mosaiken verkligen 6 meter? Så många som måste blivit döpta i dopfunten. Vi behöver platser där vi tränar förundran, där vi berörs av det som är större. Likt Mose tar av oss våra skor för vi står på helig mark. Jag har velat värna katedralen som en sådan plats.

Domkyrkan är ett inbett rum. Här firas stiftets största gudstjänst och den minsta. Människor ska veta att vi ber för dem också när de inte är här. Förnimma att bönen och liturgin pågår.

När pandemin härjade i vårt land kom vi fram till vad som var domkyrkans kärnuppgift. Hon skulle vara öppen. Vi behöver henne också i tider av kris. Kunde vi inte göra något annat skulle vi öppna portarna på morgonen och be kl. 12.00 varje dag. Var vi två som var friska i arbetslaget, skulle den ena leda bönen och den andra filma, så att människor skulle kunna be med på nätet. Här vann vi en insikt. Centrum i domkyrkan är bönen. Den ska vi värna och gestalta.

Pandemin är en av de kriser vi levt igenom under mina år som ansvarig i domkyrkan. Under en period fick vi vara maximalt åtta personer i rummet. Gudstjänsterna firades med några få medverkande och strömmades så att många kunde delta hemifrån. I andra kriser söker vi oss samman, gärna i kyrkorna. För att inte vara ensamma. För att dela upplevelsen. Denna kris innebar att vi skulle hålla oss ifrån varandra. Vi ställdes inför nya utmaningar.

I kryptan finns något som minner oss om pandemin. Det är konstglasfönstret som vi tog emot på Trettondedag jul år 2023. Konstnären, Erika Lagerbielke, arbetade med fönstret under pandemin. Då, när vi faktiskt inte visste hur det skulle gå. Arbetet med fönstret var för henne en handling av hopp. Därför fick fönstret just namnet Hopp. Som del av rummet kan det fortsatt förmedla förtröstan till människor efter oss, i situationer vi inte känner eller kommer att möta.

Konstföremål som finns där i sin egen rätt och som på samma gång berör oss existentiellt, som både är historiskt intressanta och personligt och trosmässigt relevanta finns det många av i domkyrkan. Fönstret är ett av dessa. Uret och skulpturen av skelettet fungerade så för barnen. Det spännande uret gav samtidigt en erfarenhet av Gud. Avbildningen av skelettet gjorde det möjligt att utforska döden.

Det går inte att tänka sig domkyrkan utan att samtidigt tänka på konstnärerna. Arkitekterna, stenhuggarna, musikerna, textilkonstnärerna, bildkonstnärerna, författarna, de liturgiska konstnärerna som har byggt rummet. Detta är inspiration för det arbete med konst och utställningar som jag haft förmånen att leda sedan 1996. Från den stora installationen av Carlos Capelán den första sommaren till Peter Fries målningar och skulpturer 2024. 

Jag har velat fortsätta dialogen med vår tids konstnärer. Lyssna. Se vad som kan uppstå i samspelet mellan konstnären och rummets historia, arkitektur och praktik. En erfarenhet jag då gjort är hur konsten kan bli en mötesplats för oss människor där vi i verken kan känna igen sådant vi själva varit med om. Dela genom tid och rum, i ord och utan. Konstverken kan fungera som portar in mot egna smärtpunkter och dolda skikt. Öppningar mot transcendensen, den verklighet vi kallar Gud.

År 2023 firade vi 900 år av tillbedjan i domkyrkan. Högtidlighöll minnet av invigningen av kyrkans första altare i kryptan som 30 juni 1123 helgades till Johannes döparen, alla profeter och patriarker. Konstglasfönstret över altaret är en födelsedagsgåva. Tack vare en generös donator kunde det skapas. Likt en ädelsten fogas in kryptans absid. Minna om historien och samtidigt vara ett avtryck från vår tid.

Jubileumshelgen den 30 juni till 2 juli var extra festlig. Kungaparet deltog och firade tillsammans med biskopar från hela Norden och domkyrkans musiker, körer och ungdomar. Hela stan var med, förstås. För det går väl egentligen inte att tänka sig Lund utan domkyrkan? Också det en central katedralerfarenhet. Hur domkyrkan är en knutpunkt i regionen, nationellt och internationellt, med relevans i samhället. Ett ansvar att axla. En förväntan att möta. Trösklarna till domkyrkan är låga. Många vill bidra, skapa och ta emot i detta rum.

Hela år 2023 präglades av jubiléet med samtal om vetenskap och tro, nykomponerad musik, temavisningar och en ljusinstallation i kryptan. Den 17 september fyllde det astronomiska uret 100 år och påverkade firandet. Inför jubileumsåret har många forskare fördjupat sig i domkyrkan. Resultatet presenteras i ett bokverk i åtta delar varav fyra kommit ut i skrivande stund. En ny kunskap från arbetet är att det första uret troligen invigdes 1423. Visst låter det logiskt? Också då ville man fira den långa historia och uppmärksamma tidens gång.

Erfarenheterna från jubiléet fångades upp och gavs vidare när North European Cathedral Conference hölls i Lund i februari 2024. Medarbetare från 35 katedraler i 12 europeiska länder samlades för att under fyra dagar utforska temat Living with uncertainty. En rikedom att dela katedralerfarenheter. Mycket förenar. Katedralerna reser sig mitt i samhället, öppna för världen och de stora framtidsfrågorna samtidigt som de utgör platser för bön och fördjupning. Pilgrimsmål och skattkistor fyllda av tro och kunskap

En domkyrka är en biskopskyrka. Ordet katedral gör det tydligt. Det kommer från det grekiska ordet cathedra, lärostol. En katedral är en kyrka där biskopen har sitt säte, sin lärostol. Lunds biskop har en konkret stol i domkyrkan. Det är en av korstolarna markerad av biskopens vapen. Ingen annan får sitta på denna plats. Ett stift kan endast ha en biskop i tjänst. En av biskopens uppgifter är att verka för enhet. Som biskopskyrka blir det även katedralens uppgift.

En betydelsefull händelse på enhetens område var det ekumeniska mötet som ägde rum i domkyrkan den 31 oktober 2016. För första gången högtidlighöll då katoliker och lutheraner tillsammans minnet av reformationen. Representanter från Vatikanen, bland andra påve Fransiskus, och från Lutherska världsförbundet firade gudstjänst i domkyrkan och uttryckte viljan att tillsammans fortsätta vandringen från konflikt till gemenskap. Händelsen kom att bli präglande för mig och för min tjänst som domkyrkokaplan. När mötet var över hade S:t Thomas katolska församling och Lunds domkyrkoförsamling fördjupat vänskap och relationer. Vi ville fortsätta att göra det tillsammans som vi kunde göra och insåg att det var mycket. Vi delar Guds ord, dopet, bönen, vänskapen och den diakonala tjänsten. Även den historia av splittring som vi ärvt är en erfarenhet vi delar. Våra två församlingar började regelbundet be vesper tillsammans. När S:t Thomas renoverade sin kyrka firade de sina gudstjänster i domkyrkan under ett år. Långfredagens gudstjänst kl. 15.00 blev gemensam. Det som skett på ekumenikens område i Lund är känt och spritt i världen.

När jag togs emot som domkyrkokaplan i högmässan på Tacksägelsedagen i oktober 2010 inspirerades jag av ett av de små runda glasfönstren i sjuarmade ljusstakens kapell. Fönstret avbildar en fiolspelare med domkyrkans torn i bakgrunden. Jag såg hur musikern spelade sig in i katedralen. Bar fram människors sorg och glädje, hela världen, till altaret. Bidrog till skönheten i rummet, påminde om heligheten utan att väja för de mörka, komplexa och utmanande klangerna. Nu ser jag att violinisten också kan vara på väg från rummet. Präglad av erfarenheterna där. Buren av klanger och melodier som ljudit i katedralen, rik på berättelser och möten. Sänd. In i det okända.

Lena Sjöstrand