Så blir allhelgona både minnen, sorg och hopp

Nyhet Publicerad

Inför allhelgonahelgen delar Pär Parbring, stiftsadjunkt på Luleå stift, en betraktelse om att tända ljus, minnas och leva i hoppet under en helg som både är personlig och gemensam.

Nu firar vi allhelgona igen. För mig är det tredje året som jag tänder ljus på min pappas grav. Jag tänker inte längre på honom varje dag, men när jag stannar till och tänder ljus kommer mycket av minnena tillbaka. Han blir litet mer närvarande igen för mig.

Jag tycker det är så fint med allhelgona. Det är på en och samma gång både något personligt och gemensamt. Jag får återvända till mina minnen, mina egna, men samtidigt är det så tydligt – alla människor som rör sig över kyrkogårdarna, alla ljus som tänds och lyser upp i mörkret – att det här är något som vi också gör tillsammans.

Just den här tiden på året går skapelsen till vila och träden kläs av sina löv. Jag tänker att, då ser vi lite längre. Jag tror det är så i livet också. När vi klär av det överflödiga så ser vi lite längre, vi kommer ner på det allra mest väsentliga. För de allra flesta av oss handlar det då om relationerna, om de som på olika sätt står oss nära.

Alla de här ljusen som vi tänder är för mig en påminnelse om hoppet. Jesus sa ”Jag är världens ljus” och det påminner vi om vid dopet, när vi tänder dopljuset. Vi påminner om hoppet, om Guds omsorg som finns med oss genom hela livet – och bortom det här livet.

Jag tänker att det är så med de viktiga relationerna också, de hänger kvar i oss även fast människan inte längre finns kvar.

Så blir allhelgona för mig både minnen, sorg och hopp. Jag minns min pappa och jag litar på att han finns kvar i Guds omsorg. Alla de här hundratals ljusen som tänds, de är en glädje för mig i påminnelsen om hoppet.

Allhelgonahelgen

Allhelgona är den tid på året då vi tillsammans med människor i Sverige och världen uppmärksammar och minns dem som har lämnat det här livet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns, och drabbar oss alla. I kyrkan påminns vi också om att det finns hopp om ett liv efter döden.

Några personer och en kvinnlig präst sitter på stolar i en ring i en kyrka.

Stöd i sorgen

Det finns ett liv efter döden – också för dig som blir kvar. I kyrkan kan du dela sorgen med någon som lyssnar och förstår.

Be en bön. Låt hoppet växa.

Till bönewebben