Lyssna

Nyhet / Publicerad 23 februari 2023 / Ändrad 22 mars 2023

Vilka Guldkillar!

Den första fredagen i månaden sjuder Damrummet i Örnäsgården av liv - i dubbel bemärkelse. Då samlas ett gäng herrar för att prata, fika och dela erfarenheter. Henry Granlund (tv i bild) är sammankallande för Guldkillarna - alla canceröverlevare.

- Det här är en ypperlig verksamhet för kyrkan, det finns säkert andra grupper som kan tänka sig att mötas på liknande sätt, säger Bernt Johansson.

- Vi som träffas här är ju alla överlevare så här långt, att vi kallar oss för Guldkillarna har en direktkopppling till behandlingen man får om man strålas för prostatacancer. Då opereras det nämligen in tunna guldplattor kring prostatan för att markera de punkter där strålningen ska göras, berättar Henry Granlund, för Luleåborna ett välkänt ansikte när han är publikvärd under Luleå hockeys matcher eller som kyrkvärd i Luleå domkyrkoförsamling.

Sedan 13 år tillbaka möts man den första fredagen i månaden och de senaste åren har man slutit upp i Damklubbrummet i Örnäsgården. Idén om en samtalsgrupp föddes när några av deltagarna lärde känna varandra vid strålningsbehandlingarna på Umeå universitetssjukhus.

- Vi träffas och trivs och dryftar allt mellan himmel och jord. Det här är en värdefull social kontakt vi har. Vi pratar om vad som sker i Luleå, världshändelser, politik, hur det går i hockeyn ... ja, allt möjligt. Men det är helt omöjligt att hålla en dagordning då det är tvära kast mellan allvar och skoj och samtalsämnen, alla pratar i mun på varandra, säger Henry Granlund och skrattar.

Det är tvära kast mellan allvar och skratt

Erfarenhetsutbyte och socialt umgänge av stor vikt


- Jag trodde ju att jag skulle dö ganska fort efter att jag fått beskedet att jag hade prostatacancer, säger Bo Beckman. Men 13 år senare är jag är fortfarande här och det här forumet är väldigt fint, för här kan vi prata öppet om våra ”underdelar”. Vi män har svårt att prata om sådana här problem. Jag tror det är ovanligt att män pratar som vi gör, kvinnor är mycket bättre på det. Men nu är det som det är, vi sitter i samma båt som canceröverlevare eller män(niskor) med pågående behandling.
- Vi försöker vara kulturella också, ibland läser någon av oss en dikt och en annan gång sjunger vi kanske en sång. Det spänner över hela tillvaron egentligen. 

- Vi har olika intressen och en del av oss har väldigt stor faktakunskap, säger Bernt Johansson. Det är så viktigt att kunna utbyta erfarenheter kring cancersjukdomar.

- Vi är alla olika drabbade, några av oss har eller har haft prostatacancer, andra kämpar med tarmcancer. ”Den sociala biten ska ni vara rädd om”, var rådet vi fick från sjukvården när vi strålades i Umeå. Och det tog vi fasta på och uppmanade då alla som ville att komma och delta i den här samtalsgruppen. Det är viktigt att fråga varandra ”hur mår du, vad har hänt sen sist, att följa upp vad som händer varandra”, berättar Berndt Öhrvall.

Jag tror det är ovanligt att män pratar som vi gör, kvinnor är mycket bättre på det

Eftertraktat Stockholmsprov, strålning och guldplattor diskuteras

- Det viktigt att höra hur andra har upplevt sin sjukdom och vilken behandling de fått - för det är väldigt olika. En del strålas 30 gånger och andra bara en. En av oss har fem guldplattor och någon annan har bara tre ... ja varför är det så? Allt sånt pratar vi om, säger Lars P Wikström.
- Men fortfarande kan det vara så att man nästan får strida för att få lämna det här PSA-blodprovet. Många av våra fäder har haft prostatacancer, då ska man kräva att få lämna PSA.

- Vi pratar mycket om att provtagning inte sker på de unga, att det är för sent för många när de kommer in.
- Det så kallade Stockholmsprovet har vi svårt att få här uppe, det ska du begära att få, fortsätter Berndt Öhrvall.

Bo Beckman:
- Under de här 13 åren har det dock hänt en utveckling kring behandlingen för prostatacancer, det går framåt. Vi som var i Umeå under åtta veckor för strålning vet att man i dag strålar en kortare tid, forskningen går framåt och det är glädjande. 

- Ja vi är ett gäng förmögna gubbar, vi har prostatorna fulla av guldkorn, det är svårt att komma åt rikedomarna. Och vi vet inte om det är 18 eller 14 karat, skojar Bo Beckman.

- Glädjen och förmånen jag har haft genom att få lära känna personalen i Luleå domkyrkoförsamling har varit så positivt. Det är svårt att sitta i en offentlig lokal och dela sjukdomserfarenheter, man har svårt att prata öppet om sjukdomar då. Vi är tacksamma att vi tack vare domprost Charlott Rehnman får träffas ostört här i Örnäsgården, säger Henry Granlund avslutningsvis.

Vi är tacksamma att vi får träffas i Örnäsgården där vi kan prata ostört och öppet