Från och med vecka 23 gör vi uppehåll med texterna. Nya texter kommer från augusti.
Vecka 22: En tårtbit av frihet serveras
Första juni – nu börjar vi om med ännu en återuppöppning av samhället. I lördags kom sommaren. Kan inte riktigt förstå att vi äntligen får mötas på ett friare sätt. Idag är en omstart – och jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå vägen denna gången, att vi ska slippa bromsa och backa igen, som i höstas. Det var så smärtsamt.
Vi kommer att börja med live-gudstjänster igen, och många andra verksamheter kommer att kunna öppna upp överallt i samhället. Det finns en plan som successivt ska ge större frihet under sommaren.
Är vintern slut på riktigt?
Klarar vi av att behärska oss – nu när värmen och semestertiden kommer? Klarar vi av att följa de lättade restriktionerna, eller kommer vi bara att strunta i dem, och gasa på för fulla muggar?
Det finns redan nu larm från vaccinatörer att folk avbokar och skjuter upp sin vaccinering för att man ska resa bort. Vaccin för stora summor pengar kan komma att behöva kastas bort, och det dröjer längre innan befolkningen är färdigvaccinerad. Är vi inte fullvaccinerade ökar risken för en våg till.
Faran är inte över - om sjukvården ska kunna komma ikapp och utföra all den vård som man fått skjuta upp kan vi inte dra på oss en våg till. Och om sjukvårdspersonalen ska få möjlighet att få semester någon gång, innan de kraschar, behöver vi alla fortsätta att inte leva så fritt som vi önskar.
Just nu vill jag bara omfamna sommaren och njuta av den tårtbit av frihet som vi serveras under denna månad.
Vecka 20: Biljett till större frihet
Nästan feststämning rådde, när jag kom till Ljungskilegården. Alla var så glada. Jag var en av de lyckliga, skulle få min första vaccination, min första biljett till resan mot en större frihet.
Det visade sig att eftersom jag en gång i tiden haft en allergisk reaktion mot en medicin och fått uppsöka sjukvård, skickades jag till Närhälsans vårdcentral med sprutan på en papptallrik i en genomskinlig plastpåse. Jag vandrade genom Ljungskile med min dyrbarhet, skyddade den mot regnet med mitt paraply.
Denna glädje som jag upplevde, hade jag känt förut, det fanns något avlägset bekant. Efter en stund mindes jag – det lätt euforiska lyckoruset upplevde jag efter att i timmar suttit på en fällstol utanför Stora Teatern i Malmö, i väntan på att kassan skulle öppna och biljetterna till Jesus Christ Superstar med Ola Salo skulle släppas, och jag fick platsbiljetter precis där jag önskade.
Min första fråga till sköterskan: “När kan jag umgås mer med folk?”. Hennes svar var att jag skulle vänta till två veckor efter andra sprutan. Inte vill jag vänta egentligen, men det kommer jag att göra. Nu har jag ett datum för de kommande biljetterna på resan mot större frihet, en resa som sker i etapper.
3,3 miljoner i Sverige har fått minst en dos vaccin, en dryg miljon har fått båda sina doser. Samtidigt gick Sverige i lördags upp på översta platsen med antal smittade per miljoner personer i Europa. Vi är inte i hamn. Det är drygt, men om vi inte orkar hålla ut för vår egen skull, kan vi försöka hålla ut för andra. Man behöver byta perspektiv ibland för att kunna motivera sig själv att avstå. Avstå från fester, resor, dans för att rädda andra. Det är faktiskt vad avstå innebär i det här sammanhanget. Vi räddar liv. Vi är en bunt hjältar allesammans och medaljen är ersatt med en spruta.
Vecka 19: Vi litar på att samhället fortsätter leverera
Häromdagen var jag inne i en butik och skulle handla något som normalt sett alltid finns inne, men hyllan gapade tom och det fanns inget av varan på lagret.
Det var vardag de första månaderna av pandemin - hyllor som gapade tomma. Toapapper, ris, pasta och jäst försvann i ett nafs när personalen hade fyllt på i butikerna. Jag minns också lappar och skyltar i butikerna som vädjade om att man bara skulle köpa det man behövde just nu och avstå från att hamstra.
Dessa tomma hyllor och vädjanden bidrog till en känsla av domedag, osäkerhet om allt även nu skulle räcka till alla.
Människan har väl hela sin existens behövt samla för att överleva. Det är något djupt primitivt rotat att göra så, och som stiger upp till ytan hos många av oss i tider när vi känner att både vi och vårt samhälle är under hot från en okänd fara.
70-plussarna skulle inte själva gå i affärer och olika former av inköpshjälp uppkom för att bistå människor som levde självständiga liv.
Butikerna har förvandlats från något vardagligt, för många något trevligt att besöka, till en potentiell smittzon. Hur känns det att jobba i butik nu?
Plötsligt fanns det plexiglas framför kassapersonalen. Egentligen borde det ha kommit för flera år sedan, det är ju verkligen en grupp som är exponerad för allsköns smittor. När rökförbudet inträdde på krogarna visade det sig att personalen blev friskare. Det kan kanske bli så för kassapersonalen med.
Skyltar stod utanför större butiker som bad om att inte gå i sällskap om en ska handla. Måste kännas konstigt för handlare vars uppgift är att sälja. På senare tid har det tillkommit uppgifter om hur många som får vistas i butiken samtidigt. Vi noterar det utan att höja på ögonbrynen - en pandemilivets normalitet - och går in och köper det vi behöver utan att fundera över om det finns varor i affären nästa vecka också.
Vi litar på att samhället kommer att bestå, kommer att fortsätta leverera.
Vecka 18: Dörrarna börjar öppnas
De japanska körsbärsträden står i blom och en del träd har begynnande gröna kronor. En annan färgskala gör entré. Våren vill visa upp sig med sin färgprakt och tar över från de stillsamma gråbruna, jordiga färgerna.
Jag är mättad på det stillsamma, längtar efter jazz och orange. Det dröjer ett tag till, men det som är, gör det ändå lättare för själen att andas.
Mina ögon suger in det gröna och fyller mig med hopp. Jag ser knopparna som brister och förundras över detta liv i överflöd.
Det är sånt som pandemin inte kommer åt, det är sånt ingen kan lägga restriktioner kring. Livets lagliga demonstrationer:
-Titta på mig – jag är mäktig och sårbar!
Jag rycks med, dörrarna som pandemin stängt börjar öppnas och jag ser ljuset. Minns att Greenpeace för många år sedan hade som slogan “You can´t sink a Rainbow”. Historien bakom var att en regering som inte tyckte om att bli avslöjad sänkte Greenpeace´s båt Rainbow – och det tilltaget satte verkligen ljus på den där regeringens miljöfarliga aktiviteter som fick stor uppmärksamhet i hela världen.
Pandemin kan inte sänka våren, kan inte sänka livet som på nytt tar fart, kan inte få tyst på fåglarna. Livet jublar och jag stämmer in.
Vecka 17: -När släpps biljetterna?
En inte helt ovanlig fråga fram till för drygt ett år sedan. En fråga som väl knappast finns i pandemiland. Istället undrar vi:
-När får jag boka vaccintid?
Det är som en obehaglig variant av Lustiga Huset på tivoli, där man ser sig själv i andra, märkliga versioner. Pandemilivet är som en sådan spegelbild av det liv som var före.
Jag kan inte låta bli att tänka på Franz Kafkas “Processen”, om Josef K som en morgon blir häktad utan att få veta varför. Berättelsen handlar om långa dagar som spenderas i väntrum och förhörsrum hos myndigheter för att försöka få klarhet. Inga svar finns att få.
Så är det just nu. Restriktionerna gäller i nuläget fram till den 17 maj. Vi sitter i väntrummet. Ingenting är eller kan vara tydligt. Allt beror på hur läget är då. Ingen kan ge klara besked. Det är som att vi alla är häktade, inte av ett godtyckligt rättsväsende utan av pandemin som styr likt en envåldshärskare.
Jag möter många i olika sammanhang som säger “nu är det för drygt” och jag kan bara hålla med. Det sliter, denna ovisshet under så lång tid. Längtan efter att boka biljetter istället för vaccintid.
Nyss var jag inne och tittade på regionens vaccinationsplanering – det var precis som när jag förr tittade efter dagar och klockslag för någon musikgrupp som skulle komma till mitt närområde på sin turné. Absurt, som O-Lustiga Huset .
En dag, någon gång i framtiden - kan vi säkert känna oss tillfreds med hur vi kämpade för att det skulle kunna bli bättre, under den tid vi spenderade i häktet.
Vecka 16: Allting syns inte utanpå
-Jag skulle också vilja vara sjukskriven ett tag, få vila upp mig, ha litet semester, sa min väninna glatt, när jag för många år sedan hade ett sjukdomstillstånd som bl a innefattade hjärntrötthet.
Det är svårt att förstå vad hjärntrötthet är och hur det påverkar hela livssituationen, gör en till fånge i sitt eget liv. Man kan inte vila sig i form. Det är så oerhört mycket man inte kan och det utlöser ofta en livskris som kan leda till depressivitet.
Hjärntrötthet är ett av flera symptom som är vanligt förekommande bland patienter med långtidscovid. För en del släpper det inom en relativt kort tid, andra har fortsatta problem efter ett helt år.
Smärtproblematik är ett annat vanligt symptom som jag också hade parallellt med hjärntrötthet. De förstärker varandra, skapar en ännu större trötthet som påverkar hjärnan. Kronisk smärta är utmattande, deprimerande och begränsande. “Ska jag ta en promenad i det vackra vädret eller ska jag dammsuga?” Så begränsad kan vardagen bli.
Många med hjärntrötthetstillstånd blir inte helt av med det. Jag är väldigt mycket bättre men begränsningar finns som fluktuerar.
Det är ett fåtal som hamnar på IVA, betydligt fler drabbas av långtidscovid.
Jag hör ibland folk som liknar Covid-19 vid en vanlig influensa. En vanlig influensa ger inte symptom som liknar de man kan få efter en hjärnskakning eller i samband med autoimmuna sjukdomar.
Man ser inte vem som har långtidscovid, man märker det säkert inte i kortare kontakter. Symptomen är osynliga funktionshinder. Hjärntrötthet är klassat som funktionshinder.
Vi är alla så innerligt trötta på restriktionerna. Den tröttheten är inget mot hjärntrötthet. Vi är absolut fångna i restriktionerna men vi är inte fångna i oss själva. Jag vill inte riskera att min vardag, mitt liv slås i spillror, så jag håller ut, fast jag inte vill. Det intressanta är inte vad priset är - det intressanta är om det är värt priset - för mig - för dig.
Vecka 15: Vi får också börja om på nytt
De tar allt större plats i ljudrummet. Fåglarna.
Fönstret i sovrummet står lite på glänt. Jag vaknar av deras kvitter innan klockan ringer. Ligger och lyssnar på livet som pågår även denna vår.
Ute i viken har det samlats allt fler ejdrar som med sina lockrop bildar en mild ljudfond till trutarna som berättar för hela världen att de åter har intagit klippholmen. Det är något med trutarna som får mig att le. Inte bara deras läte utan hela deras väsen har något kaxigt, livsbejakande över sig. Total avsaknad av diskretion och blygsamhet.
Tänk, när vi åter får sitta på uteserveringar och caféer igen, skratta och prata, nära inpå varandra. Trängas på konserter. Få vara kaxiga och livsbejakande fullt ut – utan restriktioners spärrar.
Jag väntar och längtar - vi närmar oss. Nästan dagligen stöter jag på någon äldre person som berättar att de fått vaccin, inte bara första sprutan, många har även fått den andra. Det händer - det är inte bara en abstrakt plan.
Jag iakttar vårens ankomst som i år är långsamt trevande men definitivt pågående. Varje dag ser jag hur något nytt händer, små gröna klumpar på buskarna som spruckit upp men ännu inte vecklat ut sig till löv. Gröna grästofsar i det gamla gula. Stora humledrottningar, som zeppelinare kommer målmedvetet flygande. Dags att börja om på nytt. Grunda en ny koloni.
Vi får också börja om på nytt, säkert också sakta, trevande, med restriktioner som efterhand släpps. Det nya livet. Undret över att få mötas och vara tillsammans igen.
Jag ser två trutar tätt ihop i vattenbrynet, hur de möts näbb mot näbb, lägger halsarna om varandra. Tänk när vi också får vara tätt ihop med nära och kära.
Det kommer att hända, precis som våren händer varje år.
Vecka 14: Vanans makt är stor
Minsann, en gnutta värme från solen redan på min morgonpromenad. Det har inte hänt tidigare i år.
Pandemilivet är i högsta grad en övning i konsten att glädjas åt det lilla.
Jag övar och övar och övar..... Resultatet är skiftande. Ibland går det inte alls, ibland ser jag inte solen.
När jag kom hem från promenaden föll min blick på ett papper som ligger i hallen, daterat 3 april 2020 – ganska exakt ett år sedan. Eftersom det har legat där så länge har jag slutat att se det, men just idag såg jag.
Pappret innehåller information om mina önskemål kring min begravning och annat som kan vara väsentligt att veta om jag dör eller blir så sjuk att jag inte är vid medvetande. Jag minns tillbaka till då - när dödstalen steg för varje dag, och Folkhälsomyndigheten höll dagliga uppdateringar som direktsändes. Pandemin var ny och oerhört skrämmande. Jag minns hur hög min ångestnivå var. Det var inte ens bara ångest, det var under en period dödsångest.
Nu är vi vana. Visst, vi är i tredje vågen, men dödstalen är inte i nivå med för ett år sedan. Visst kommer det nya mutationer efter hand, men nu finns vaccin.
När man är van slappnar man av, blir mindre försiktig. Det är svårare att hålla restriktionerna när ångestnivån har sjunkit så pass att pandemin har blivit en normalitet.
Det är oerhört skönt att inte gå omkring med en riktigt hög ångestnivå, men vanans makt är bedräglig i detta fall. Vi behöver fräscha upp vårt minne av våren 2020 – inte för att få tillbaka den stora ångesten - men att få tillbaka respekten för vad denna pandemi faktiskt innebär och att restriktionerna inte finns för att göra livet besvärligt.
Vecka 13 - Jag väljer att vara lojal
Det här regniga gråvädret gör ingenting bättre. Känns som att få en tung, blöt ullfilt över hjärnan.
Utomhusaktiviteter känns inte lockande. Inomhusaktiviteter, d v s hemma på egen hand - känns inte heller lockande.
Tänk att sitta och fika inomhus med någon i all enkelhet, eller ta tåget ner till Göteborg för att gå på en intressant utställning och passa på att äta lunch någonstans.
Det är naturligtvis inte förbjudet - jag skulle kunna göra det och mycket mer – utan att begå lagbrott – men jag avstår. Jag väljer tristessen. Hur mycket jag än suckar och klagar, väljer jag tristessen, utan att tveka.
Jag vill vara lojal mot mina medmänniskor, vill vara rädd om mig själv. Det innebär inte att jag alltid lyckas. Ibland missar jag. Det är som att hjärnan stänger av, som att jag även utan en grå, regnig dag, får en blöt ullfilt över hjärnan.
Häromdagen var jag tvungen att åka in till Uddevalla – ett ärende som inte kunde skötas per telefon eller via nätet. På morgonen tänkte jag att jag skulle ta ett munskydd med, men av någon okänd anledning försvann tanken och plötsligt satt jag på bussen utan munskydd.
Det blev en konstig blandning av känslor som uppstod: skam, frihet, rädsla och slutligen acceptans – nu är det som det är, jag missade och kan inte göra något åt det – denna gång.
Vi missar alla ibland, alla möjliga saker missar vi, gör fel av olika slag och det mesta är ändå lindrigt och mänskligt. Ingen av oss är perfekt.
Kruxet är att de här mänskliga missarna med munskydd och avstånd kan få förödande konsekvenser - för mig själv eller någon annan.
Ändå hjälper vi ingen genom att slå på oss själva, misstag och medveten handling är inte samma sak.
Vecka 12: Mina handlingar gör skillnad
I papperskorgar. På parkeringsplatser. På trottoaren. Det nya skräpet - pandemiskräpet. Begagnade munskydd.
“Tag av andningsskyddet genom att endast hålla i banden, undvik att röra själva masken”.
Det finns också uppgifter om att begagnade munskydd ska läggas i påsar innan de kastas.
Det finns en anledning till att de ska hanteras på ett speciellt sätt - det är för att undvika smitta.
Vem ska plocka upp alla dessa begagnade skydd och hantera papperskorgar med använda skydd i? Det sköts inte av maskiner - det är levande människor. Människor som till stor del arbetar utomhus och därför inte har skyddsutrustning på sig. Vi ska inte smitta varandra på bussen utan smitta med använda munskydd istället?
Det är som att klubba sig själv i huvudet med jantelagen. “Jag tror inte att jag är någon särskild och eftersom jag inte är det, spelar det ingen roll vad jag gör”.
Vi behöver lära om, tro på att vi är något speciellt, tro på att vi kan göra skillnad. Hålla huvudet högt och räta på ryggen – jag är någon, mina handlingar betyder något.
Om man tror att man är någon, om man tror att ens handlingar gör skillnad, då blir man också kapabel att ta ansvar.
Vecka 11: Hur går det med min självbild?
Ett välkänt uttryck är ”man är vad man äter”. Det borde finnas ett utryck som säger ”Du är vad du gör”.
Det blir så tydligt i dessa tider, när man inte kan göra det som är det vanliga. För min del är det mycket förknippat med mitt arbete. För en annan person innebär det någon annan viktig syssla.
Även om de flesta av oss inte går runt och funderar över vår självbild, är det ändå något som vi alla har - en bild av hur vi är som personer, vad vi är bra/dåliga på, våra personlighetsdrag o s v.
Det är när vi inte kan leva upp till bilden av oss själva som det börjar skava. Vi kanske inte tänker i de termerna, men det är ändå det som det hela handlar om.
Jag har tidigare arbetat många år inom sjukvården och träffat personer som drabbats av funktionshinder på grund av sjukdom och har då stött på den livskris som detta kan utlösa. ”Jag har ju alltid varit den som fixat bilen till alla i familjen, gjort alla de tunga och tekniska sakerna. Nu kan jag inte det längre och då känns det som om jag inte är värd någonting.” När man inte kan uppfylla bilden av sig själv kan det kännas så.
Jag vill inte påstå att det är så illa med mig, men det finns någon form av skav, kopplat till bilden av mig själv som någon som jobbar på och hittar på olika saker på jobbet, träffar många människor. Det handlar inte om att jag plötsligt blivit slö, slapp och likgiltig. Det handlar om att det pågår en pandemi och därför finns restriktioner som påverkar oss alla. Jag fattar. Jag fattar också att det finns miljoner människor på jorden som är så ofattbart mycket mer drabbade av pandemin – men det hjälper inte mig, gör inte mig mer nöjd.
Även om vi alla är drabbade på ett eller annat sätt så är vi ändå individer som var och en har sin egen brottningsmatch med pandemins inverkan på det personliga planet.
Den kände zoologen och etnologen Konrad Lorenz gjorde bland annat en studie av revirlevande korallfiskar som levde i par. Hanarna har regelbundet styrkemätningar med varandra vid revirgränsen. Han provade att placera ett par i ett akvarium med en spegel. Det fungerade utmärkt. Hanen trodde att spegelbilden var en annan hane. Sedan satte han istället in en svart skiva. Det fanns då ingen att markera revir inför och det slutade med att hanen gav sig på honan.
Jag vill inte påstå att fiskar har en självbild men det finns paralleller. Människor kan på olika sätt bli minde trevliga till följd av mer eller mindre kris när det inte är möjligt att göra det som känns normalt och välbekant. Att göra det man brukar är att leva upp till den bild man har av sig själv.
Det vi kan göra – när vi inte kan göra det vi brukar – är att prata med varandra om det svåra. Vi kanske kan komma varandra litet närmre, vi kanske i samtalen kan hitta något nytt, som kan inlemmas i självbilden.
Vecka 10: Det handlar inte bara om mig
“Spridningen av covid-19 har åter börjat öka ...med tydliga tecken på en tredje våg” står det på Västra Götalandregionens hemsida.
Jag vet hur en tredje våg ser ut - jag är uppväxt vid en sandstrand med öppet hav. Ingen av de där långgrunda stränderna, utan en strand där det snabbt blir djupt vatten när man går i (havet blir aldrig så kraftfullt vid långgrunda stränder). Man står där på stranden och ser våg efter våg torna upp sig och vräka in mot stranden så skummet yr. Ljudet är som att det kommer från ett väsen med otämjd kraft och vrede. Plötsligt, när en våg tornat upp sig och är på väg in, ser man hur det bakifrån kommer en riktigt snabb våg . Den kommer i kapp, upp i nacken på vågen som är på väg, reser sig upp på dess topp och gör den än högre och än mer kraftfull. Så tänker jag mig att den tredje vågen ser ut.
Jag började skriva dessa tankar i slutet av 2020 när andra vågen var ett faktum och minns hur förkrossad jag var. Vi hade fått smaka sötman av sommar och viss frihet. Det fanns ett hopp i början av hösten att nedgången i smittan skulle fortsätta, även om det också fanns med i tanken att det kunde bli tvärtom.
Denna gången, denna vågen blev inte så. Vi fick inget andrum, inga minskade restriktioner, utan istället fler. Det räckte inte till, den tredje vågen är på gång och förstärker den andra.
På sätt och viss är detta enklare än andra vågen. Det finns inte den besvikelsen, den sorgen - då var det som en käftsmäll. Istället har det varit som tumskruvar som sakta men säkert dragits åt litet mer, litet till.
Ändå måste jag tro på att det kommer att bli bättre - någon gång - när vi är vaccinerade, men det beror också på hur många som väljer att bli det. Själv har jag genom livet avstått allt vaccin som inte varit väldigt nödvändigt. Det finns risker med allt. Det är en risk att korsa gatan, men det är också en risk att bara ligga hemma i sängen och vara rädd. Musklerna förtvinar, blodtrycket stiger.
Det här vaccinet handlar inte bara om mig, detta handlar om att i mesta möjliga mån återfå ett öppet samhälle. Därför kommer jag att ta det, så snart tillfälle ges.
Vecka 8: Kritiskt tänkande - men med respekt
Det blir ljusare ute för var dag. Nu när snön smälter känns det som vår i luften. Det brukar innebära hopp och glädje och det gör det nu också. Samtidigt lägger coronasmittan in en högre växel som är skrämmande. De olika känslorna krockar och skapar förvirring. Det blir så tydligt att vi lever med både det som är gott och ont sida vid sida i våra liv. Vi behöver hitta sätt att balansera dem.
Jag som har undvikit att läsa om mutationerna har nu till slut gjort det i alla fall. De har ju successivt letat sig in i vårt land och spridit sig. Jag känner att jag måste konfrontera mig själv med kunskapen om dem för att kunna ta så bra beslut som möjligt och därigenom skydda både omgivning och mig själv så gott det går.
Vår region, Västra Götaland, trappar upp restriktionerna allt mer, vilket naturligtvis beror på en ökad smittspridning.
Det måste vara svårt att sitta och göra sådana bedömningar; vilka verksamheter ska stängas eller begränsas och när? Visst använder man den kunskap man har som underlag men vi är ändå i en ny situation. Att leva i en pandemi är nytt för oss alla.
I efterhand kommer man att upptäcka att en del beslut var bättre och andra sämre. Det som inte verkar bra redan när det görs måste såklart få lov att ifrågasättas. Kritiskt tänkande är viktigt och är en del av demokratin. När det kritiska tänkandet byts mot hot då skakas våra grundvalar än mer. Är det inte tillräckligt med det pandemin gör med och mot oss alla?
Folkhälsomyndighetens representanter har polisskydd. Journalister och forskare som skriver/forskar om covid-19 hotas. Det finns redan de som valt att sluta.
Vi behöver hålla ihop men vi behöver inte dela alla åsikter.
Vi behöver hitta sätt att hantera vår rädsla, som inte förvandlar den till en ilska som övergår i hat.
Vi behöver hitta sätt att göra skillnad som inte innebär att vi skadar.
Vecka 7: Karantän
Jag karantänade förra veckan. För ett år sedan hade ingen begripit vad jag menade – “konstigt ord, måste ha med hennes dialekt att göra”, hade folk säkert tänkt. Nu förstår alla. Corona har till och med gett oss både nya ord och uttryck, som “ute är det nya inne”.
När det uppstår nya ord, nya uttryck, visar det på något som har blivit en del av vår vardag, något normalt. Vem hade trott för ett år sedan att det skulle bli normalt att leva med en pågående pandemi i vårt samhälle?
Livet upphör aldrig att överraska.
Häromveckan träffade jag en person utomhus som några dagar senare insjuknade och det visade sig vara corona.
Jag ringde 1177 för att höra om de tyckte att jag borde göra något speciellt och blev överraskad över att få beskedet att jag skulle arbeta hemifrån hela veckan. Vanligtvis är man inte smittad om man inte fått symptom inom 7 dagar, men det har funnit sällsynta fall där människor inte fått symptom förrän på 14:e dagen. Första veckan hade ju redan förlöpt, men det skapade inledningsvis en stor oro. Direkt efter telefonsamtalet började jag känna mig öm och tjock i halsen. Det var helt klart psyket som spelade mig ett spratt, det förstod jag. Bästa medicinen i ett sådant fall är tråkigt hushållsarbete. Efter 1,5 timmes hemarbete var symptomen bortblåsta och oron hade stabiliserat sig på en betydligt lägre nivå.
När jag äntligen blev “utsläppt“ (och som belöning kunde gå och handla mat med munskydd), hörde jag Birger Sjöbergs “Släpp fångarne loss det är vår” i mitt huvud.
Vecka 6: Hälsosamt liv i coronans spår
Just nu är jag inne i acceptansen och kan känna förnöjsamhet. Det har jag till stor del mina online-grupper att tacka för (online-grupper är de grupper jag träffar via min dator).
Många andra däremot uttrycker att de är utleda på att inte mötas “irl” (in real life, d v s ansikte mot ansikte). Vi befinner oss i olika faser i våra känslor och hantering av denna tid.
Det är skönt när man får ro och kan vara nöjd, att inte vara rastlös över det som inte låter sig påverkas. Nästa vecka kan kännas annorlunda.
Vintern som pågår för fullt för första gången på flera år ger lust att vara utomhus. Vädrets betydelse har verkligen ökat sista året. Om man jobbar till sjöss eller med lantbruk är det lika viktigt varje år, men för oss som bor i samhällen och inte har ett yrke som är väderkänsligt är det annorlunda.
Nu umgås vi inte hemma med våra vänner. Istället promenerar vi, åker skridskor, kanske till och med grillar eller har fika med ut. Vardagsrummet finns på kallbadhuset.
Det är onekligen litet 50-60-tal över det hela. Befintliga fritidsaktiviteter var begränsade då. Att umgås på olika sätt utomhus var självklart.
Tänk om vi faktiskt börjar må litet bättre, får mer hälsosamma vanor tack vare corona?
Promenad i 30 minuter dagligen räknas som antidepressiv medicin. Många är ute väldigt mycket mer än så flera gånger i veckan.
Det finns forskning som visar att ett högt samhällstempo och konsumtionsmönster ökar den psykiska ohälsan. Nu när så mycket är satt på paus eller ”slow motion” kan vi kanske hitta livsmönster som gör oss mer tillfreds. Tänk om vi slår rekord i lycka om några år från nu!
Vecka 5: Man tar in det man orkar
Det är konstigt, jag brukar vilja veta mer om sådant som är viktigt. Nu är det som att jag har ett motstånd, värjer mig. Jag vill fördjupa mig i frågorna om mutationer och de olika vaccinen, ändå gör jag det inte.
Det är inget ovanligt, många gör likadant när det gäller klimatkrisen. Stoppar huvudet i sanden. Jobbigt, obehagligt. Vill att det ska vara över. Det är tillräckligt mycket att hålla koll på: hålla avståndet, inte röra vid någon, rätt antal personer i butiken, i fikarummet, munskydd eller ej i det sammanhang jag ska finnas i, känna efter dagligen om det finns symptom som skulle kunna vara corona.
Hur man ska bete sig och inte bete sig känns ändå som den allra viktigaste kunskapen och det andra får komma senare.
Det är ändå en intressant del att iaktta hos sig själv hur försvarsmekanismerna fungerar. När man av något skäl inte orkar ta in, så ser hjärnan till att det inte blir av.
Jag tänker på alla som får något diagnosbesked hos doktorn tillsammans med mycket information – de hör diagnosen, men inte resten, för de orkar inte ta in mer. Pandemin kan göra litet samma sak med oss, vi tar in vissa delar, det vi orkar för tillfället, resten får vara till en annan gång.
En del slukar allt, i alla medier, på Folkhälsomyndighetens hemsida o s v. Det är ett annat sätt att hantera det, när man skaffar så mycket kunskap som möjligt, för att få någon form av känsla att man har kontroll.
Båda sätten handlar om att på något sätt försöka skydda sig - våra olikheter leder till olika strategier. Fungerar det? Förhoppningsvis åtminstone delvis, och ibland får man prova en annan variant. Detta är det nya normala, att vi provar oss fram i allt vi gör.
Vecka 4: Tacka vet jag fladdermössen!
Tänk om vi ändå vore mer som fladdermöss - eller, rättare sagt, om vårt immunförsvar var mer likt fladdermössens, då hade vi inte haft så svåra effekter av corona.
De har funnits i hissnande 64 miljoner år - människan i 200 000 år - vi ligger i lä.
Fladdermössen har utvecklat ett immunförsvar som gör att de slipper bli sjuka av olika virus. Dessutom går inte immunförsvaret igång för fullt, som vårt gärna gör. Ofta är ett kraftfullt immunförsvar orsaken till att vi människor blir så sjuka som vi blir, eftersom det angriper mer än de farliga virusen i våra kroppar. Det är anledningen till att fladdermössen kan leva med många olika sorters virus som sedan drabbar den unga arten människan så hårt när våra vägar korsas.
Jag hör och läser här och var om att den här virusspridningen gör människor negativa till fladdermöss. Fladdermöss är otroliga nyttodjur, de äter massor av mygg och de bidrar till att du får kaffe på morgonen, eftersom de äter skadeinsekter på kaffeodlingarna.
Det är problematiskt att människan gärna gör så, pekar ut en annan art som syndabock, istället för att se sin egen del som i regel är grundorsaken.
Vi har coronapandemin för att vi tränger oss allt närmare de vilda djuren, tillsammans med vår tamboskap. Detta är en effekt av att vi inte lever hållbart. Om vi verkligen vill slippa pandemier behöver vi slå om kursen totalt. Att slå om kursen innebär uppoffringar av olika slag, man kan inte båda äta kakan och ha den kvar.
Vad tycker du är bäst - leva som nu med pandemier eller leva enklare och minska risken för pandemier?
Vad är du beredd att göra i ditt liv för att en förändring ska kunna komma till stånd?
Vecka 3: Skicka iväg ett litet leende
Ännu en vecka har förflutit, en vecka närmare vaccinering, en vecka närmare ljusare tider.
Längtan efter en annan tid, en post-corona tid, är så stor att det blir lätt att glömma nuet. Det finns ju faktiskt ett nu, som väl är värt mer än att bara längta och vänta på en annan tid?
Jag försöker ta vara på detta nu, se det som är gott, se att jag faktiskt lär mig sådant som jag inte lärt mig annars, gör saker som inte blivit av om det inte varit för coronaisoleringen.
Det går si så där. Visst är jag glad över det som jag på olika sätt kunnat tillföra i mitt liv, men saknaden efter det fria livet är ändå större. Samtidigt får inte den där saknaden ta över, och därför censurerar jag delvis mina tankar.
Censuren gäller t ex “Tänk om det ändå inte varit corona, då hade jag kunnat...”
Censuren skyddar mot vanmakt - maktlöshet, för vem mår bättre av att frossa i allt som just nu inte är möjligt, eller åtminstone är väldigt olämpligt?
Det känns litet galet – censurera sina tankar – men i denna Coronans tidevarv får man hela tiden försöka hitta sätt att förhålla sig, för att hålla, hålla ut med restriktionerna, hålla i sig själv för att inte hamna i svårmod. Det är som ett maratonlopp, ett jämnt tempo större delen av loppet för att orka fram till målsnöret.
I detta maratonlopp är det bra om vi kan se våra medlöpare, att titta upp, möta blickar, skicka iväg ett litet leende, kanske till och med ett “hej”, fast vi inte känner varandra. Det mötet är möjligt och än mer viktigt i en tid när vi inte får samlas. Vi ger och tar emot, vi bekräftar och visar samhörighet i de få sekunderna.'
Vecka 2: Munskydd
Nu har jag debuterat – med munskydd, eller rättare sagt andningsskydd.
Munskydd skyddar bara omgivningen, andningsskydd skyddar både en själv och andra - sådant var jag lyckligt ovetande om tidigare. För enkelhetens skull benämner jag dem här som munskydd – drar dem alla över en kam!
Munskydd, det har jag i åratal sett på TV att människor i Peking och Tokyo använder. I min vildaste fantasi hade jag inte ens tänkt tanken att vi här i Sverige skulle gå runt i munskydd. Nu gör vi det, allt fler gör det, och jag är nu en av dem.
Det var minusgrader och halt ute, och jag har glasögon. Det var ingen bra kombo med munskydd, eftersom det blev imma på glasögonen, och jag kunde inte riktigt se var jag satte fötterna.
Det känns på ett annat sätt, att gå runt i mataffären med munskydd. Känslan av allvaret med pandemin ökar, att det här är på riktigt och smittan pågår här och nu. Jag tyckte att jag var fullt medveten även innan, men rent känslomässigt gick det in i mig på ett annat sätt med munskydd på.
Jag längtar tills detta är över, har ingen lust att ha munskydd - men pandemin handlar inte om lust, utan om att skydda och begränsa spridning.
Lust är en lyx som i vårt välfärdssamhälle har blivit en vardagsvara. Tålamod är å andra sidan något som blivit omodernt, men som nu behöver dammas av och återanvändas. Vi är ju så vana att allt ska gå så fort och smidigt, snabbare bredband, snabba leveranser från nätföretagen och ett stort utbud av fritidsaktiviteter: biografer, föreningar, sport, teater, musik i all oändlighet, bara att välja och vraka.
Det är tur att internet finns, jag är betydligt mer digital än tidigare. Jag har både hittat bra föreläsningar, möten och utbildningar online. Det är där det händer, det är där de coronasäkra aktiviteterna finns, det är där vi slipper munskydden!
Vecka 1: Det finns hopp
Jag skulle vilja beskriva den fas inom coronapandemin som vi befinner oss i nu, som hoppskräck. Hopp för att nu kommer vaccin, ett är godkänt och har börjat användas här i Sverige. Fler är på gång. Myndigheterna har utlovat att riskgrupper och alla över 18 ska kunna bli vaccinerade under första halvåret av 2021. Det gör att man får en ungefärlig tidsram att förhålla sig till. Sedan får man naturligtvis räkna med att det kan uppstå fördröjningar på någon/några månader. En tidsram gör det lättare att stå ut, att acceptera livssituationen och fortsätta följa de restriktioner och påbud som är. Tidsram föder hopp om att vi successivt ska kunna normalisera vår vardag, med umgänge och aktiviteter.
Skräcken, ja, det är mer smittsamma mutationer som sprider sig även i vårt land. Skräck att det ska komma värre mutationer som gör människor mer svårt sjuka, som ökar dödligheten, som vaccinen inte biter på.
Det är som att sitta med en våg som har två vågskålar. På något sätt behöver vi försöka balansera dem. Blir vi för hoppfulla kan det slå över i övermod som kan öka smittspridningen. Blir vi för fyllda av skräck drabbar det vår psykiska hälsa, och på sikt även den fysiska.
Hur gör man? Det är en sådan fråga vi önskar ett konkret svar på, men som var och en måste hitta sitt svar på. Just nu befinner jag mig mer i hoppet även om jag är väl medveten om skräcken. Jag har till och med skickat efter andningsskydd för att ha när jag går till mataffären, vilket är det vildaste jag ägnar mig åt för närvarande.
Varje dag ägnar jag en eller flera stunder åt att tänka på det som är bra i mitt liv, allt jag har att vara tacksam över. Det hjälper mig att hålla vågskålarna i hyfsat bra balans. Det är det där med att se ljuset i mörkret som vi behöver.
Idag snöar det och jag njuter av knarret under kängorna, njuter av att se landskapet förvandlas, njuter av vinterluften, njuter av livet som pågår.
Vecka 52: Att hitta ljuset som julen står för
Årets sista coronatankar, en sanning med modifikation, för även om jag kommer att vara ledig över helgerna, upphör inte tankarna, de lever sitt eget liv.
Det är jul och det kan varken corona eller restriktioner förhindra. Man pratar överallt i media om att det är en annorlunda jul i år. Det är sant – men måste det vara dåligt? Kanske kan man göra något som man inte brukar ta sig tid till?
Många fler kommer att fira jul ensamma i år, en del är lättade över att slippa undan en påtvingad gemenskap, men de flesta tycker nog att det är tungt.
Man är liksom fången i corona-träsket, det ligger utanför ens förmåga att påverka - eller?
En klok gammal grek har uttryckt “Det är inte hur man har det, det är hur man tar det”.
Kan man ta det på ett annat sätt än man gör? Det kräver en hel del samtal med sig själv för att försöka hitta ett annat sätt att hantera det. Förmodligen behöver vi alla gräva där vi står, i vår egen själs mylla, för att hitta något som kan hjälpa oss att bära denna tid. Det där som det inte riktigt finns tid för i vanliga fall, man är för upptagen, för uppkopplad, för att hinna med att tala med sitt inre.
Julen, som står för så mycket som är gott - kärlek, glädje, gemenskap - skruvar upp ljudet på de jobbiga känslorna - ensamhet, sorg, ångest, det ljudet som corona redan har skruvat upp tillräckligt. Om man ska kunna skruva ner behöver man hitta någon form av acceptans att vila i, som kan ge ro men också hopp. Paradoxalt kan man kanske finna det i julen, det ljus i världen som julen står för, hoppet om en bättre värld. Oavsett om man tillbringar julen själv eller i sällskap med andra är budskapet ändå att julen är till för oss alla. Vi kan alla fira jul oavsett allting annat, till och med oavsett corona.
Hur hittar du kraft och glädje?
Önskar er alla en god jul och ett gott nytt år !
Vecka 51: Att hitta en oas
Det gråa vädret matchar alldeles för väl denna coronaanpassade tillvaro vi befinner oss i. Om åtminstone solen hade trängt igenom några timmar då och då hade det varit lättare att känna hopp och tillförsikt, men detta gråa, det lägger sig som ett täcke över oss.
På krisinformation.se kan man under fliken covid-19 hitta “om du känner dig orolig p g a coronaviruset”. I texten står bl a ”....kan skapa oro och frustration hos många. Känslorna förstärks ofta av att vi inte vet hur situationen kommer att utvecklas. Då är det bra att påminna sig om att situationen kommer att gå över.”
Uppriktigt sagt tycker jag inte att det ger någon större hjälp. Det är ju ovissheten som är en betydande del i att människor mår psykiskt dåligt. Vi har ingenting att förhålla oss till. Det är som när man var liten och man frågade när tomten kommer och man fick beskedet att det var någon gång efter maten “och vi ska äta klockan 16.30”. Det var lika diffust som det är nu, då det handlar om när vi kan återgå till ett någorlunda normalt liv. Det är som att inte kunna klockan, inte kunna förstå hur mycket två timmar är.
Vi befinner oss i en tidlös ökenvandring. Frågan är: Kan vi hitta oaser som hjälper oss att överleva? Att inte bli tokiga av frustration, ångest, ensamhet, tristess? Det enkla och svåra svaret är att vi måste. Vi måste hitta oaserna som gör att vi kan kämpa oss vidare genom denna öken som vi inte ser, inte kan uppfatta var den tar slut.
Vissa dagar är det enklare, vissa dagar kan man konsten att glädjas åt det lilla. Andra dagar är som vädret, ett grått täcke. Idag är det en dag med grått täcke för mig. Idag är en dag som jag måste stå ut med. Kanske hittar jag en oas senare i dag, kanske inte. Det som ändå driver mig är att någonstans inom mig finns en tilltro att jag kanske imorgon når fram till en oas. Fram till dess är tilltron, hoppet, de kvarvarande vattendropparna i flaskan som jag lever på.
Vecka 50: Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Solen går inte upp och den går heller inte ner. Det är uttryck som lever kvar från den tiden man trodde att jorden var platt. Nu vet vi att jorden är en planet som både cirkulerar runt sin axel och samtidigt rör sig i en omloppsbana runt den stjärna som vi kallar solen. Vi har vetat detta bra länge, men de gamla uttrycken lever kvar, antagligen för att det är så vi upplever skeendet, det ser ut som om solen går upp i öst och ner i väst.
Nu i corona-tider pratar vi om att vi sätter tillvaron på paus, och visst känns det så, när det är så mycket vi inte får och bör göra som är alldeles normala aktiviteter i våra liv. Egentligen är det lika litet sant som att solen går upp och ner. Livet pågår oförtrutet, barn föds i varje stund, människor blir förälskade, vänskaper uppstår, det finns ingen paus.
Det som finns är uppehåll i väldigt många normala inslag i våra liv, ett uppehåll som vi inte vet hur länge det varar, men förmodligen ett bra tag till.
Frågan är om vi bara kan se glaset som halvtomt eller om vi kan åtminstone ibland börja betrakta det som halvfullt. När man bara ser alla begränsningarna känns livet mörkt och trist, och risken för depressivitet ökar, likaså risken för att man bara struntar i alla påbud och börjar leva som före pandemin.
Igår fick jag ett mail från en förening som sysslar med utomhusaktiviteter. Även de är såklart inställda i dessa tider, men det fanns en massa förslag på utomhus-aktiviteter som man kan göra med närståenden utan att behöva ge sig så långt iväg. Man kan t ex ladda ner en app med stjärnhimlen och ge sig ut och leta stjärnor en vacker kväll. Man kan laga mat utomhus. Det fanns förslag på olika lekar m m. Här fanns idéer som jag inte hade tänkt på men som gav mig hopp, hopp om att glaset inte måste vara halvtomt hela tiden, det kan vara halvfullt åtminstone ibland. Jag behöver definitivt bli bättre på att upptäcka och utforska de möjligheter som finns, för livet är inte pausat, livet pågår, vilket bevisas av varje andetag vi tar.
Har du hittat något nytt som inte blivit av om det inte varit för corona? Hör gärna av de och berätta, jag finns att nå på mail och telefon.
Vecka 49: Flyktvägar
”Jag känner det som att mina händer är bakbundna”, sa min gode vän som jag pratade med häromkvällen.
I sin frustration över att inte kunna leva som han vill började han titta på bostad i de trakterna han växte upp i. Det fanns en villa som han nästan började buda på och han var på väg att göra intresseanmälan på en lägenhet i ett hus som man skulle börja bygga nästa år.
"Men jag kom fram till att jag inte vill bo där. Jag bor ju hur bra som helst, med bra kommunikationer, idealiskt läge och dessutom betydligt billigare."
Han var förundrad över sig själv, att han gått in för att leta nytt boende på annan plats.
Själv la jag radikalt om kosten under vårens coronavåg och deltog i möten dagligen digitalt eller per telefon som handlade om denna kostmodell.
Många skaffar husdjur, man pratar framförallt om coronakatter, och man ser ett ökat antal skilsmässor.
Jag tror att vi på olika sätt både söker distraktioner och flyktvägar från pandemin. Vi har ett behov av att göra någonting, vi är inte vana att bara sitta stilla i båten och vänta ut ovädret.
Det är bara de äldsta som upplevt en pandemi tidigare, spanska sjukan, vi andra har inte gjort det, och det är svårt att ta in det allvar och de begränsningar som blir konsekvenserna.
I natt drömde jag om begravningar. Det brukar jag inte göra. Hjärnan bearbetar våra tankar, känslor och intryck så gott den kan.
Vi behöver filter som skyddar oss från att hela tiden tankemässigt uppehålla oss kring pandemin,
men jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att gå för alla dessa katter och andra nyinskaffade husdjur när coronan är över. De lever bra många år mer än pandemins järnring runt oss kommer att bestå. Är alla coronaskilsmässorna beroende på dåliga relationer eller är en del av dem ett försök att fly den verklighet vi befinner oss i?
Det vet vi inte, men det är inte omöjligt. Kriser brukar antingen föra människor närmre eller längre ifrån varandra.
Vi behöver tillåta oss att inför varandra sätta ord på våra svåra tankar och rädslor, för att kunna mötas i det svåra, istället för att bygga in oss i ointagliga borgar. När vi möts i vår sårbarhet kommer vi närmre varandra, oavsett om vi är närstående eller främlingar som delar tankar. I närheten finns tryggheten som kan hjälpa oss igenom denna tid. Vi är inte öde öar, vi är i denna situation tillsammans med alla andra.
Vad tänker du om detta? Hör gärna av dig, så talar vi vidare.
Vecka 48: Inte nu igen!
Jag vill inte - inte en gång till. Vill inte stänga ner, nu får det räcka, jag är inte med på detta.
Ja, dessa tankar är jag inte ensam om, ingen vill detta en gång till - stänga ner.
Tyvärr handlar det inte om vad vi vill, det handlar om vad vi behöver göra, för varandra, oss själva och vårt samhälle. Det finns restriktioner och rekommendationer av mer eller mindre tvingande art som påverkar och inskränker på vår frihet att göra det vi har lust till, påverkar hur vi kan utföra eller inte utföra våra arbeten.
Vi är inte vana vid sådant, vi är vana vid rättigheter, frihet, att tillgodose våra önskemål - eftersom vi lever i ett relativt gott samhälle. Vi är inte vana vid stora uppoffringar, att inte få ha roligt. Vi vill inte gå med på det som behövs för att minska antalet smittade i covid-19, för det som behövs är så oerhört tråkigt. Det är det perspektivet vi är vana vid att ha, jag, mina närmsta, ska ha det bra och roligt, man kan välja att cykla istället för att ta bilen i närområdet för att man tänker på miljön, men det är privata val, det har ingenting med restriktioner att göra.
Det var lättare i våras. Pandemin var något helt nytt för oss. Folkhälsomyndigheten höll dagliga presskonferenser, dödstalen steg hastigt, likaså IVA-inläggningarna. Människor blev rädda, fick dödsångest. Sedan minskningen, dagarna blev ljusare och varmare, sommaren kom, ledighet möten utomhus, det var en hoppfull tid, snart, snart skulle allt bli som vanligt. Sedan höst, åter arbete, åter skola, äldreboenden öppnades för besökare och sedan - vändningen med ökade antal smittade, döda, IVA-inläggningar, nya restriktioner.
Då kommer de där tankarna och känslorna "vill inte", vill inte uppleva detta en gång till, och nu går vi mot vinter, mörkare tider men också jul som är en given högtid för möten. Vi orkar inte bli så rädda igen, vi vill inte ha en repris, och då är det lätt att fuska, stoppa huvudet i sanden och tänka att jamen jag lever ju nu, jag vill få känna att det livet är på riktigt, inte en transportsträcka i öknen.
Jag tror att om vi ska kunna ta oss igenom denna tiden och känna någon form av mening med tristessen behöver vi skifta fokus från "jag" till det kollektiva, att vi följer rekommendationerna, att vi inte försöker kringgå restriktionerna för att alla ska kunna få överleva men också att vårt samhälle ska kunna bestå. Långa eller upprepade nedstängningar kommer att påverka välfärden, påverka människors förmåga att försörja sig och utbilda sig - d v s det kommer att påverka oss alla. Det innebär också att vi, var och en av oss, gör skillnad, vilket i sig betyder att vi är betydelsefulla.
Om jag tror att min tristess gör skillnad för mina medmänniskor och det samhälle som jag är en del av, då är det lättare att stå ut och därigenom fyller det en funktion, får en mening. Vi behöver mening, det är fundamentalt för oss människor, men det är onekligen svårare när meningens konsekevens är tråkig. Det i sin tur kräver ytterligare en insats av oss - hur förvandlar jag det tråkiga och enformiga till något gott och - går det ens?
Ring eller maila gärna och berätta om dina tankar ock känslor i coronans tidevarv.
Inger Nilsson, diakoniassistent, 0522-999 86, inger.nilsson2@svenskakyrkan.se