Under 2023 genomför Linköpings stift ett ängsprojekt, för att öka den biologiska mångfalden på begravningsplatser, trädgårdar och marker och för att nå målet i vår färdplan, att vara klimatpositiva 2030.
Ängen – och regnskogen – är de två artrikaste markerna i världen. Det beror på att en del växter och djur har hela sin livscykel där. De förökar sig, äter och bor på samma ställe. Ängsmark har minskat drastiskt men med gemensamma ansträngningar sedan 2003 har trenden vänt.
Viktig del av jordbruket
Ängen är en del av vårt gamla kulturlandskap. Den var en viktig del av jordbruket för att kunna utfodra boskapen under vintern och på så sätt få gödning till åkrarna som brukades för mat till människor. Ängar förekommer alltså inte naturligt i Sverige, de behöver skötsel för att överleva och den kontinuerliga skötseln har skapat artrika, magra och näringsfattiga förhållanden på ofta solbelysta marker.
Ängen var också en viktig del av Svenska kyrkans marker. Före 1950-talet var ängen den vanligaste markbeklädnaden på våra begravningsplatser. I klockarens lön kunde det till exempel ingå att hens boskap skulle få det avslagna höet. Men den här företeelsen försvann snabbt i början av 1900-talet då vi inte längre var beroende av boskapen för gödning. Konstgödningen var uppfunnen och fick stor spridning.
Ändå levde ängen kvar på många av landsbygdens begravningsplats under första delen av 1900-talet. Det berodde på skötselinsatsen och på mode. I städerna växte det snabbt fram en trend med grusade gravplatser, inhägnade med stenramar eller häckar. Men detta spred sig inte lika snabbt på landsbygden, av ekonomiska och tidskrävande skäl.
Raka, välklippta rader
I mitten av 1900-talet gjorde den fossilt motordrivna gräsklipparen entré och begravningsplatserna fick det utseende vi ofta ser idag: välklippta gräsmattor med raka rader av gravstenar och häckar.
Förändringarna i samhället gjorde att landskapen fick fler monokulturer. Jordbruk och skogsbruk blev mer enhetliga och med endast en eller några få växtarter. Hårdgjorda miljöer, bebyggelse och gräsmattor kom att dominera i städer och samhällen. Våra relativt artrika begravningsplatser har blivit kvar som oaser i monokultur-samhället. De har kvar delar av det kulturlandskap som är så viktigt för våra djur och växter: gamla och stora lövträd, stenmurar, blommande växter och grus eller bar jord.
I Svenska kyrkans färdplan för klimatet finns effektmålet att vi ska vara klimatneutrala 2030. I Linköpings stifts färdplan för klimatet har vi tagit steget längre. Vi ska vara klimatpositiva 2030. För att nå dessa mål måste vi göra flera omställningar, bland annat ställa om till förnybara drivmedel, minska mängden transporter och resor samt se över våra skötselmetoder.
Vi kommer långt med att återställa och återgå från kort klippta gräsmattor till örtrika gräsmarker eller ängar på delar av våra begravningsplatser och trädgårdar. Det görs redan på en del kyrkogårdar, t ex på kyrkogården i Södra Vi, i den så kallade Allmänna linjen (se faktaruta).
Ängsutbildning i Vårdnäs
För att nå målen i färdplanen och gynna höga naturvärden och biologisk mångfald finns nu ängsprojektet. Där deltar ett tjugotal deltagare från stiftets församlingar och pastorat i en tredelad ängsutbildning som hålls på Vårdnäs stiftsgård. Utbildningen leds av Jenny Nilsson, Pantersnigeln äng och trädgård AB tillsammans med länsstyrelsen i Östergötland.
I slutet av april hölls den första delen. Då fick deltagarna lära sig vad en äng egentligen är. Hur kan den anläggas eller restaureras? Hur går vårens skötsel, fagningen, till?
I juni åker deltagarna på exkursion tillsammans med länsstyrelsen för att titta på gamla och nya ängar och i del tre får de ta del av ängens slåtter och de verktyg som kan användas. Bland annat ges en introduktion till slåtter med lie - ängens närmsta vän.
Text: Sara Adolfsson