Varje år passerar döden oss. Märklig inledning, kanske du tänker, nu när naturen kommer till liv och dygnen blir allt ljusare. Men varje år passerar döden oss. Om inte märkbart på ett individuellt plan, så i naturen – och i gemenskap med kyrkan.
I påsken passerar döden oss. Kyrkan gestaltar korsdöden varje år – med liturgiskt svart, karga toner, avklätt altare med fem röda rosor för Jesu fem sår. Och kyrkan firar livet som kommer tillbaka – Uppståndelsen – på påskdagen, med liturgiskt vitt, fullt blås i orgeln, påskliljor och fest. Varje år väcker Livet oss. Ja, varje söndag är egentligen en liten påskdag, då kyrkan firar att Jesus uppstod. Vi minns att hoppet inte är ute. Att även om det värsta händer – döden – så har Jesus besegrat även den.
Vi kan tycka att mycket ser mörkt ut i vår värld. Vi människor tycks inte lära oss något av vår mörka historia. Rädsla och hopplöshet smyger sig lätt på. Men vi är inte utan hopp. Det finns löften i tron på Jesus Kristus. Han har visat att döden inte har sista ordet. Han själv blev drabbad av mänsklighetens mörker. Han blev oskyldigt dömd, han fick lida fysisk smärta, tortyr och avrättning. Han fick lida psykisk smärta, han hade ångest, hans vänner svek honom och han kände sig övergiven av Fadern i himlen. Dödens språk är våld, och Jesus slog döden genom att inte använda våld eller ens ta till försvar. Han lät allt detta drabba honom. Och han uppväcktes. Genom påskhändelsen har vi ett bevis på att kärleken är starkare än våldet, och att godhet har makt över ondskan. Det ger ett verkligt hopp. Jesus skapar en väg, en princip, en hållning – så att döden kan passera.
Och det är just vad påsk betyder! Ordet ”påsk” kommer av hebreiskans pesach som betyder ”passera”. Döden passerade hebréernas hem när de hölls som slavar i Egypten. Mose hade instruerat folket att stryka blod från ett offerlamm på dörrposterna, och dödsängeln gick förbi utan att skada dem. Det är ingen slump att Jesus dog mitt under den judiska påsken. Han blev offerlammet, så att döden kunde passera oss. Och när Mose ledde folket ut ur Egypten, genom Röda havet, är det en förebild för friheten vi får genom Jesus Kristus. I bibeln används bilden av havet som en förstörande kaosartad makt och genom Guds kraft delade Mose på vattenmassorna så att folket kunde passera. När Jesus dör på korset skapar han en väg rakt igenom döden och den kaosartade förstörelsen, så att vi kan passera. En väg ut i frihet.
Men friheten är inte alltid lätt att hantera. Att bli frisläppt från fängelset, att fly från en förtryckande regim, att komma loss från en destruktiv relation kräver att nya vanor, mönster och beteenden etableras. Mose ledde folket ut ur slaveriet – men de var tvungna att vandra 40 år i öknen innan de hade lärt sig att hantera friheten, och kunde komma till det förlovade landet. Fastans 40 dagar påminner om denna öknens skola. Döden, ”Egypten” - den förtryckande makten är visserligen borta - men då ställs krav på den frigivnes egen myndighet. Det kan vara en lång väg att gå för att lära sig hantera den frihet Gud ger oss. För sann frihet kan aldrig vara frihet från ansvar. Mose befriade Israels folk och Gud gav dem ett land – alltså ska de befria andra folk. Jesus befriar kristna – alltså ska vi frige andra. Påskens budskap är att döden passerar oss och vi skonas – vi benådas, vi får Guds godhet och kärlek. Påskens budskap är också att ge vidare det vi har fått till andra, att vittna om Uppståndelsen och Livet.
Livets kraft kan vara minst lika skrämmande som dödens – för Livet säger att det finns en mening, en uppgift, en väg för oss var och en. Vi kan inte längre ”spela kuvade” eller nöja oss under ”offerkoftan” mer. Istället får vi vara med och förändra saker, se kärleken göra under. Liksom Jesus kommer vi att uppstå till evigt liv i himlen. Och liksom Jesus kan vi bli levande exempel på att Livet är starkare än döden – även här på jorden. ■
Elin Kindeskog, präst i Landeryds församling
Ur Liv & Längtan Nr 3 2026.