När Anders Norling sätter sig ner vid matbordet i sitt hem utanför Nykil konstaterar han att det har gått fyra år sedan hans fru Monica förlorade kampen mot cancer.
– Hon fick cancerbeskedet samma år som hon fyllde 70, och hon kunde inte äta någon mat. Det var fruktansvärt, säger Anders och tar av sig glasögonen och torkar bort det blanka i ögonen.
Redan under sjukdomstiden fanns kyrkan där. Prästen Anna-Karin Thalin Karlberg och diakonen Annelie Almroth höll regelbunden kontakt, lyssnade och stöttade. Det blev en trygghet mitt i kaoset, förklarar Anders.
– Jag ringde och grät, och de förstod. De pratade med Monica också när hon orkade. Det betydde mycket, säger han.
Kyrkan ger ett lugn
Anders är tacksam att stödet från kyrkan funnits där även efter att Monica gått bort.
– Hade det inte varit för kyrkan och stödet jag fick där hade jag nog inte klarat mig. Jag tror jag hade dött av sorg, säger han.
En tid efter Monicas bortgång var Anders under några månader med i en sorgegrupp i Lambohov. Något som han uppmanar fler att göra.
– Man träffar människor i samma situation, som delar sorgen. Framför allt sitter man inte ensam hemma och grubblar. Jag tycker verkligen att fler borde ta hjälp av kyrkan, säger han.
För Anders har Svenska kyrkan blivit en plats både för gemenskap och vardagligt engagemang. Han hjälper ibland till med kollekt och välkomnande i kyrkan.
– Det är inte så att jag är där varje söndag, men det är skönt att träffa människor och känna samhörighet. Kyrkan ger ett lugn, säger han.
När han väl är i kyrkan brukar han även passa på att besöka Monicas grav, som ligger alldeles intill Anders föräldrar.
Hoppas fler vågar ta hjälp
När Anders står vid Monicas grav och minns tillbaka på deras 36 år tillsammans känner han både saknad och tacksamhet. Sorgen kommer alltid att finnas där, men tack vare stödet från både familj, vänner och kyrkan har den blivit lättare att bära.
– Jag tycker verkligen att fler borde våga ta hjälp och testa exempelvis en sorgegrupp. Det blir inte bra om man bara sitta hemma själv, utan man får försöka gå vidare, säger Anders.
Text och foto: Johannes Hägglund