Livet är den finaste gåva vi fått, vi har bara att ta emot den. Livskraften flödar ymnigt i naturen just nu. När jag den senaste tiden kört hem har jag valt mindre vägar över Linderödsåsen och har dag för dag fått följa förändringen av vårens förnyande kraft i hagar, skogspartier, trädgårdar och fält. Häromdagen regnade det och jag öppnade sidorutan och andades in vårens andedräkt, den särskilda doft då vårregnet blandas med nyutspruckna blad.
Påsk och vår är en annorlunda tillvaro. Än en gång får vi ta emot framtidens liv. Men i år är det annorlunda än tidigare år. Vi kan känna olika inför detta annorlunda, men vi har att förhålla oss till det. Vi försöker följa de råd och rekommendationer som myndigheter ger oss. Det mest fantastiska är att det också finns en vilja och kraft att ställa upp för varandra, en kärlekens omsorg.
Hela vårt samhälle drabbas och utsätts för stor påfrestning. Var och en av oss påverkas olika beroende på ålder och under vilka livsbetingelser vi lever. För alla gäller att inte tappa modet.
Evangeliet berättar om påskens under, om Kristi uppståndelse, och livet blir annorlunda, en utmaning, en annan spänning.
I Kristianstad har vi valt att fortsätta fira gudstjänst och mässa som vanligt. Vi följer noga föreskrivna hygieniska åtgärder och håller avstånd. Naturligt är det färre som kommer, men gudstjänstens atmosfär känns på något sätt tätare och koncentrationen på texter och psalmer känns starkare. För er som av olika skäl valt att stanna hemma har vi lämnat platser mellan oss, ni finns bredvid oss även om vi inte påtagligt ser varandra.
Gårdagens tema var "Vägen till livet". Att vara på väg, vandra eller resa väcker hos mig lätta och hoppfulla känslor. Jag känner mig fri, vad som helst kan hända. Ibland behöver jag utmana rädslan, bryta upp. Ibland är det en större utmaning att stanna kvar. Vägen till livet har både rastplatser och vandringssträckor. När Jesus talar om sig själv så säger han: "Jag är vägen, sanningen och livet." (Joh 14:6) Det är en skön blandning av rörelse och rastplats. Han utmanar det stillastående perspektivet. Livet är i rörelse. Jag kan inte låsa fast dess mening.
Det är här som påskens hopp är så viktigt. Uppståndelsen viskar in en medvandrare i mitt liv, Han vet målet, vart jag är på väg. I tillit följer jag honom, Jesus Kristus.
Bertil Reimer, präst