Jag ska berätta om en resa jag gjorde för ett antal år sedan. En resa med flera hinder. Jag arbetade som fängelsepräst och skulle på utbildning med några kollegor vid själavårdscentrat Modum Bad i Vikersund, Norge. Resan skulle ske med tåg. Glada i hågen sätter vi oss på tåget i Malmö. I Halmstad blir det tvärstopp pga spårarbete. Buss till Falkenberg för att fortsätta resan därifrån. Efter ett bedrägligt lugn med ett tåg som inte flyttar sig ur fläcken får vi reda på att lokföraren glömts kvar i Halmstad men är på väg i taxi men tåget från Göteborg till Oslo kunde inte invänta oss. Vi blir istället hänvisade till att åka buss. Ingen mat eller dryck hinner inhandlas. Gissa om passageraren sidan om mig levde farligt när hon tar upp en chipspåse! Väl framme i Oslo får vi 3 timmars väntan på bussen som ska oss till slutmålet. Middagen blir det som vi kan tilltvinga oss i en kiosk. Sista delen av resan skulle ske med taxi men taxistationen var stängd. Vi får alltså gå ett par kilometer mitt i natten, i okänd skogs-terräng, i Norge, i 0 gradig temperatur. Väl framme upptäcker vi att vi är utelåsta från huset där vi skulle bo. Då brast det för oss alla. De som hade somnat fick ett bryskt uppvaknande. Jag ska säga att kursen var bra och hemresan gick bra.
Idag skrattar jag åt alltsammans. Det fanns en omständighet som gjorde att vedermödorna ändå blev något lättare. Jag var inte ensam. När vi råkar ut för något som är tungt och svårt är det viktigt att vi inte är ensamma, att vi kan dela det svåra med någon annan. Livets bördor ska ingen behöva bära ensam. Att dela innebär att det som verkar hopplöst och skrämmande kan få andra proportioner. Det blir inte som ett stort skrämmande spöke. Nu, under Coronakrisen tas många goda initiativ från enskilda, organisationer och företag för att underlätta vardagen för människor som är i riskzonen. Det kan vara allt från hjälp med inköp, hemkörning av varor och att vi ringer varandra för att fråga hur den andre mår. Vad händer på andra sidan Corona? Går vi tillbaka till hur det var förut – att var och en får klara sig själv? Att vi slutar att ringa varandra. Att vi inte bryr oss om varandra. Jag hoppas att det inte blir så utan att alla goda initiativ som görs NU också får ett SEDAN.
Lena Bruce, präst