Idag är det måndag. Igår var det söndag. Palmsöndagen. Om allt hade varit som det brukar så hade det varit lite stojigt i kyrkorna då – barnkörer, palmkvistviftande, påskspel, åsnedockor i olika storlekar och andra små festligheter. Under rådande omständigheter har det väl i år varit lite lugnare överlag men det har ändock firats Palmsöndag och vi har inlett den s.k. Stilla veckan.
Stilla veckan är egentligen den mest dramatiska veckan i Jesu hela liv – intåg, tempelrensning, nattvardsinstiftande, förrådd, gripen, åtalad, förhörd, torterad, dödsdömd, avrättad. Allt från söndag till fredag. Och det kallar vi Stilla veckan. Märkligt!
Det var långt ifrån stilla för Jesus men namnet på denna vecka syftar nog mest på att samhället förut stegvis närmade sig långfredagens totala stillhet och tystnad (det rådde nöjesförbud i Sverige under långfredagen fram till 1969). Det blev en mer stillsam vecka än andra veckor.
Jag tänker att namnet Stilla veckan numera kan få betyda att jag har anledning att stanna upp och bli stilla inför, betrakta och begrunda det som händer i Jesu liv och vad det betyder för oss. ”För dig utgivet, för dig utgjutet” står det. Dödad för oss. Uppstånden och döden besegrad. Levande och närvarande vid vår sida. Alltid här. Alltid nära. Liv, hopp, tro och förtröstan.
Så vackra ord. Så stora och starka ord. Jag vill inte bara låta dem swischa förbi i den aldrig sinande informationsströmmen. Att få bli stilla, ta in passionsberättelsen, sjunga psalmerna, lyssna på den ödesmättade musiken, andas ut, andas in mysteriet i veckans passionsandakter och helgens dramatiska gudstjänster är liv för mig.
”Stilla din häftiga själ” skrev Stig Dagerman på 40-talet. ”Var stilla inför Herren, vänta på honom” skrev någon i Psaltaren flera hundra år före Kristus. Tag en stilla vecka, säger jag till mig själv idag.
Göran Hansson, präst