Kampen mot ondskan har många ansikten - 20 mars

Kampen mot ondskan har många ansikten.

Vissa människor väljer förhoppningens väg.
 ”Snart kommer detta att vara över, snart kommer det ett vaccin, snart peakar det och sen blir allt som vanligt. Vi ser framåt och låter oss inte skrämmas för mycket. ”

Andra har mest farhågor och skapar skrämmande scenarier för att kanske kunna bli glatt överraskade över att det inte blev så hemskt som vi trodde. Kanske en falsk förhoppning om att kunna hålla det som hotar oss på avstånd på det viset.

Ytterst tror jag att det här handlar om maktlöshet och försvar emot det. . Maktlöshet är något av det svåraste vi människor har att hantera. Det och rädslan för övergivenhet Vi bygger lätt upp försvar på olika sätt. Vi sticker huvudet i sanden och tänker att det inte drabbar mig. Vi försöker springa ifrån det på olika sätt, låtsas att vi har makt. Lurar oss själva.

Nu får vi alla känna på vad vi verkligen har makt över. Inte är det över ett virus i alla fall. Inte är det över börsen som rasar. Inte är det över hur min granne reagerar. Hur de i våra grannländer gör, hur världens ledande människor prioriterar.

En del blir så rädda att de slutar leva som vanligt och barrikaderar sig med matvaror, toapapper och handsprit. Där någonstans tar solidariteten slut och vi bygger på rädslans murar istället.

Som om det hjälpte…

Att känna sig maktlös och vara rädd att bli övergiven tror jag är en mycket vanlig känsla och tillstånd just nu. Och innanför rädslans murar blir vi rätt ensamma med vårt berg av toapapper.

Våra normala ställen att träffas på stängs, i affären ska vi hålla avstånd, vi får inte röra vid varandra, inte kramas och klappa någon på kinden eller torka bort en tår.

Jag måste tänka om. Hitta nya vägar, våga prova nytt. Vara innovativ. Det har jag makt över. Att vara modig och våga. Det är något jag i alla fall kan påverka.

Jag har faktiskt makt över mina egna tankar och handlingar.

I det här läget av maktlöshet och känslan av övergivenhet och främmande beteendemönster är det extra viktigt att vi som kyrka står fasta och trygga i tron och vetskapen att Gud är här, Gud håller även detta i sin hand. I Guds hand kan vi tryggt hålla fast.

Vi ska förmedla den tryggheten, ge människor bröd och vin, be och välsigna. Om vi tystnar i rädsla, vem ska då visa på hopp och framtidstro? Om vi tystnar ska stenarna ropa. Vi får inte tystna eller bygga rädslans murar. Vi ska hjälpa till att rasera dem, sten för sten. Se varandra och hjälpa varandra. Visa att vi finns kvar. Gud stänger ingen dörr. Han visar på nya vägar, nya stigar. Det ska vi också göra.

Vi har tusen möjligheter att ge både förhoppningar och minska känslan av övergivenhet. Använd telefonen, skicka mail, handla en matkasse till någon stanna till utanför och snacka en stund.

Ondskan har förvisso mängd ansikten men jag tror att kärleken har fler.

Kärleken är mer påhittig. Om vi släpper ut lite rädsla och ängslan och släpper in mer kärlek och fantasi så kan vi minska på både rädsla och oro. Både hos oss och andra. Varför inte hänga på och applådera alla i vården kl 20.00 varje kväll!?

Det är kanske nu vi ska reflektera om vad som är viktigt på riktigt.

Stilla oss. Ge plats för sinnesro mitt i allt kaos.

”Känn ingen oro” är de ord som återkommer många, många gånger i bibeln. Nu får vi landa i de orden och göra dem till vår sköld och vår vila

Gud ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra
Mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden
Gud ge oss sinnesro.

Agneta Almqvist, diakoniassistent