Ibland kan det vara spännande att göra små experiment. Inte minst intressant kan det vara att se resultatet. Jag gjorde en gång ett experiment. Jag gick över Lilla Torg och såg så sur och tvär ut som jag bara kunde. Resultatet blev att ingen såg mig. Andra gick förbi mig som om jag inte fanns. Efter detta gick jag åt andra hållet men med ett leende över hela ansiktet och smågnolade för mig själv. Då blev resultatet helt annorlunda. Jag blev sedd. Andra såg på mig och tom log tillbaka. Alltså: vad jag gör och hur jag är påverkar andra. Med mitt sätt att vara kan jag skapa distans eller närhet. Vem vill gå nära den som ser ut som ett åskmoln? Är det inte trevligare att möta den som ser ut att vara en glad prick?
Men kanske är det just tvärtom vi ska göra. Den som ser ut som åskmolnet är kanske inte alls arg utan bär en stor och tung sorg inom sig. Det är möjligt att man fått uppleva hur livet gått sönder på ett eller annat sätt. Kanske längtar man i sitt innersta efter att få bli sedd. Det är inte alltid så lätt att be om hjälp. Rädslan för att bli avvisad kan vara stor. Tänk om vi – var och en - skulle göra experimentet att närma oss den som ser ut som ett åskmoln. Våga ställa frågan: Hur mår du? Kan jag göra något för dig? Risken finns ju att vi kan bli avvisade. Då får vi ta det.
Möjligheten är att den andre öppnar sig och berättar. Genom att lyssna kan jag få bidra till att lossa på bördan hos en medmänniska. Det kan bli en helig stund, inte bara för mig, utan i synnerhet för min medmänniska.
Jesus säger till oss: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra”. (Joh. 13:34)
Lena Bruce, präst