Stjärnan, avsnitt 7

Nyhet Publicerad Ändrad

Den ensamme mannen fortsatte titta efter stjärnan om kvällarna. Tre kvällar i rad ritade han in stjärnans position på kartan. Till sin förvåning märkte han att punkterna på kartan bildade en linje.
”Kan det verkligen vara så att stjärnan flyttar på sig? Tänk om den vill visa mig något?”, tänkte mannen. ”Det vore ju otroligt.”
Han kände att det inte längre var lika tungt i hjärtat. Han var till och med lite pirrig och nyfiken.

På den fjärde dagen kunde han knappt se stjärnan från fönstret längre. Den flyttade sig så fort.
”Jag måste följa efter stjärnan”, tänkte den ensamme mannen. Han packade ihop kläder, lite mat, en filt, stjärnkikaren och kartan.

Att bege sig iväg så här var verkligen inte likt honom – lämna sitt hus och sin välkända omgivning så plötsligt. Det var första gången han reste själv på många, många år. Vad fanns det att förlora? Det var ju ingen som skulle sakna honom. Han hade inga barn. De hade velat ha barn men det blev aldrig så. Men de hade haft varandra och trädgården. Den hade skänkt dem mycket glädje.

När den ensamme mannen var yngre jobbade han som trädgårdsmästare tillsammans med sin fru. De hade stora trädgårdsland, en prydlig örtagård och flera rabatter med många olika sorters växter, kryddor och grönsaker men också blommor och då framför allt rosor.

Genom åren hade de gjort långa resor för att leta upp nya växtersorter. Helst ville de hitta ovanliga sorter som ingen annan hade. De bästa fröna och plantorna tog de hem och planterade. Efter alla år hade trädgården växt sig stor – både i artrikedom och storlek. Där fanns blommor i regnbågens alla färger och kryddor i mängder.
”Våra kvällspromenader i trädgården var verkligen ren lycka”, tänkte den ensamme mannen. ”Att gå sista rundan i skymningen, se alla färger, känna alla dofter. Å denna bedårande doft!” Han blundade och drog ett djupt andetag och mindes hur ljuvligt det hade doftat bland rosenhäckarna.

Nu hade trädgården tappat sin glans. När hans fru dog förlorade den ensamme mannen kraften och orken som behövdes för att sköta om växterna. Han hade gett upp och kände ingen glädje i det längre. Så trädgården växte sig vild.

Men nu hade han ett nytt mål. Han skulle följa stjärnan och se vart den ledde honom.
”Om det är stjärnan eller äventyret som fyller mig med den här värmen och ivern spelar ingen roll”, tänkte mannen. ”Det är det här jag behöver göra nu. Det är det här jag måste göra.”
Han låste sitt hus noga, tog ut färdriktningen och gav sig iväg. Det var länge sedan han kände en sådan förväntan.

”Stjärnan”
- den lysande adventskalendern i Karlstads domkyrka 

Idé: Maria Olofsdotter Bråkenhielm
Författare: Kristina Traulsen
Textbearbetning: Louise Hedberg
Uppläsare: Lars Olsson