Faktum är att Maria faktiskt inte var helt ensam. Hon hade Josef. Först hade han också haft svårt att tro på henne. Men sedan hade antagligen också han fått besök av ängeln. Det misstänkte Maria i alla fall. Han stod på hennes sida. Han fanns där för henne även om hon var med barn och trots att han visste att han inte var barnets pappa.
”Barnets far, det är Gud”, hade ängeln sagt till henne. Först berättade Maria ingenting om det här för sina vänner. Men hemligheten blev för stor att bära själv. När hon inte kunde vara tyst om den längre – när hon äntligen valde att dela sin innersta hemlighet med sina vänner – när hon förklarade att Gud var barnets pappa, då hade vännerna skrattat, länge.
”Det går ju inte, ”hade de sagt och skrattat hjärtligt.
”Var är Gud nu då? Och varför skulle han vilja ha ett barn?”
De tyckte att det var en sådan löjlig och otrolig historia. Maria hade inte haft något att säga till sitt försvar. Även om hon visste att det var sant. Så fort hon tänkte på den kvällen började tårarna komma.
Ibland funderade hon på hur det hade gått om hon hade svarat ängeln:
”Nej. Jag VILL INTE bära något barn. Inte ens Guds!”
Hade ängeln kanske gått till någon annan då?
Eller hade kanske Gud tänkt efter en gång till - om det verkligen var en så bra idé att skaffa ett barn?
”På kvällen när ängeln kom, då var jag så modig”, tänkte Maria. ”Då strålade allt och jag var helt säker på att ”Ja” var det rätta svaret. Men nu tvivlar jag. Hur ska det bli? Vi är ju inte ens gifta, Josef och jag. Det hade vi velat fira ordentligt. Med hela släkten och alla vänner. Vi hade ju redan börjat planera bröllopet. Då kom ängeln och efter det blev allt så annorlunda. Vem skulle vi bjuda in nu?”
Maria grät. När Josef kom lyckades han inte trösta henne. Det han hade att säga var inte till någon hjälp för Maria alls.
”Jo, det är så att vi måste resa till Betlehem”, sa han till henne. ”Kejsaren har bestämt att alla i hela landet ska registreras där de föddes. Han vill väl räkna alla människor så att han ska kunna ta in mer skatt av oss. Så nu ska alla gå till sina hemstäder.”
Nu grät Maria ännu mera. Vad var det här?! Skulle hon lämna sitt hem också? Nu, när barnet snart skulle komma.
Josef tog Maria med sig ut.
”Lite frisk luft skadar aldrig”, tänkte han.
När de stod där ute framför huset, lystes himlen plötsligt upp av en stjärna.
”Titta!” sa Maria. "Så vacker." Båda två betraktade stjärnan en lång stund och mådde faktiskt lite bättre.
”Ljuset från den där stjärnan är nästan likadant som när ängeln kom till mig” sa Maria förundrat.
”Ja, det är det faktiskt.” sa Josef. ”Vi ser den kanske imorgon också. När vi börjar vår resa.”
”Oj,” tänkte Maria. ”Om han känner igen ljuset. Då har han nog också träffat ängeln…”