Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Karlstads pastorat Besöksadress: Västra Kyrkogatan 3-5, 65224 KARLSTAD Postadress: Västra Kyrkogatan 5, 65224 KARLSTAD Telefon:+46(54)141400 E-post till Karlstads pastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Stjärnan, avsnitt 24

När Noel vaknade från sin tupplur klättrade han upp på stallets tak. Där ställde han sig på tå med krattan i handen och försökte nå stjärnan för att kunna bryta av en bit som han kunde visa för mamma och pappa. Plötsligt hörde han någon skrika.
”Jullan? Är det du?” ropade han men ingen svarade.
”Vargen? Är du kvar där nere?”, ropade han igen men han fick inget svar nu heller. Nu blev Noel orolig. Han la sig på magen och tittade försiktigt ner i stallet mellan springorna i taket.

Nu såg han var skriket kom ifrån. En kvinna och en man hade kommit in i stallet. Kvinnan låg i hörnet, mitt i högen av halm och födde ett barn. Det verkade vara väldigt jobbigt och göra väldigt ont. Hennes man vek inte från hennes sida.

När barnet var fött tog mannen upp det, lyfte upp det mot himlen och tackade Gud. Plötsligt såg Noel en strålglans runt omkring den lilla familjen som liknade stjärnans ljus. Det kändes precis lika skönt och varmt i magen när han tittade på dem som när han hade tittat på stjärnan. Det här var en sällsam natt.
”Åh, vad jag saknar min mamma och pappa!” tänkte Noel. ”Jag önskar att de kunde vara här nu. Tillsammans med mig.” Noel snyftade och torkade bort några tårar.

”Du, flytta på dig lite!” sa plötsligt en röst bredvid Noel. Det var en ängel som pratade med honom! Den hade landat på taket och ville också titta ner på familjen i stallet. Noel blev så förvånad att han tappade talförmågan och bara stirrade på den lilla ängeln.
”Mäh, har du aldrig sett en ängel eller?” frågade den lilla ängeln förnärmat. Han hade inte haft kontakt med vanliga människor så han visste inte om att de brukade bli rädda när de träffade på en ängel. Den lilla ängeln fortsatte glatt:
”Coolt, va? Det här är så grymt! Att jag får se honom! Det här måste jag bara berätta för de andra!”

Nu hade Noel äntligen hittat sina ord.
”Ursäkta, vad sa du? Vad är det som är coolt?”
”Nämen, fattar du inte? Du ligger här på första parkett. Bästa platserna! Du är såååå nära honom! Din lyckost.”
”Nej, jag tror inte att jag fattar”, sa Noel. ”Jag var här uppe för att ta ner en bit av stjärnan. Då hörde jag någon skrika och upptäckte en familj där nere. Och nu dök du upp från ingenstans. Det är något väldigt märkligt med dig. Varför lyser du så mycket?”
”Ähm, det vet jag inte”, svarade ängeln. ”Jag antar att det är medfött. Jag har alltid varit lysande. Jag har nog inte tänkt på det tidigare, men nu när du säger det… Titta! Visst är han söt!”, sa ängeln och pekade ner mot det nyfödda barnet. ”Tänk att Frälsaren är född nu. Gud har blivit människa! Där nere, ser du?”
När Noel hörde detta viskade han så högt han vågade:
”Vad säger du? Är Frälsaren född? På riktigt? Finns han? Var det DET som stjärnan ville visa? Jag måste skynda mig hem. Pappa måste få veta. Mamma också! Är Frälsaren verkligen född? Som ett barn? Pappa trodde han var en stor kung.”
Den lilla ängeln nickade och drog i Noel.
”Sssch! Titta där borta! Det kommer någon!”

Noel la sig ner på taket igen och såg hur en grupp herdar närmade sig stallet.
”Det är herdarna som Jullan och jag träffade för ett par nätter sedan”, viskade han. ”Hoppas att vargen gömmer sig nu. Herdarna gillar inte vargar. De vet ju inte att min varg är snäll!”

Det var mycket riktigt. Herdarna tyckte inte om vargar. Vanligtvis. Men denna natt var allt annorlunda. När herdarna kom till stallet var de så uppfyllda av det som änglarna hade berättat för dem, så nyfikna på det lilla barnet som skulle vara Frälsaren, att de inte la märke till vargen som satt i ett hörn. Vargen var också helt tagen av det som hände. Glädjen och kärleken fyllde luften och påverkade alla som kom till stallet. Djur som människor. Det fanns inget ont i denna natt.

Plötsligt drog den lilla ängeln i Noel igen.
”Titta, nu kommer det fler!”
Det var svårt att se först. Noel gnuggade sig i ögonen för att se bättre. Det var tre personer som närmade sig stallet. Två män och en kvinna. En av männen hade lite svårt att gå. Han var äldre än de andra.
När de kom närmare såg Noel att Jullan plötsligt sprang fram mot sällskapet. Glad som en liten hund hälsade hon på dem.
”Men vad gör Jullan?” undrade Noel. ”Är det några vi känner?”
Precis då tittade kvinnan upp och ljusskenet från stjärnan lyste upp hennes ansikte.
”Mamma!” ropade Noel högt. ”Mamma, pappa! Jag är här!”
Noels mamma tittade upp mot stallets tak och fick syn på honom. Även Noels pappa tittade upp och bredde ut armarna när han såg honom.
”Noel, min son! Vi hittade dig! Kom ner!”
Snabbt klättrade Noel ner. Sista biten hoppade han – rakt i sin pappas armar. Båda föräldrarna kramade om sin son hårt.

”Jag, skulle bara hämta stjärnan så ni fick…” Noel började berätta men då såg han hur stjärnan speglade sig i mammas och pappas ögon. ”Där är den ju! Där är stjärnan”, sa han stilla.
”Ja, vi har sett den”, svarade föräldrarna och tittade mot himlen. ”Stjärnan visade oss vägen hela tiden och nu ser vi vart den ledde oss. Direkt till det käraste vi har. Vi älskar dig så mycket Noel!”
”Det är så bra att ni är här. För vet ni vad? Det stjärnan egentligen ville visa är att Frälsaren är född. Där, ser ni honom? Den lilla bebisen i stallet. Det är han som är Frälsaren”, sa Noel ivrigt.
”Hur vet du det?” frågade Noels pappa och såg osäkert på sin son.
”Det sa ängeln på taket”, svarade Noel.

Precis när pappan skulle börja ställa frågor om vilken ängel och vilket tak kom herdarna till räddning.
”Ja, precis så”, sa en av herdarna. ”Änglarna berättade det för oss också. ’Idag har en frälsare fötts åt er. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba i ett stall.’ Så sjöng änglarna förut för oss på ängen. En jättestor kör i himlen. Och här är han. Precis som de sa!”

Under tiden hade den lilla ängeln lämnat stallets tak men på väg hem genom luften såg han att det var mörkt och stilla i värdshuset bredvid stallet.
”Nämen, det går ju inte”, tänkte ängeln. ”I natt är frälsaren född. Då ska väl alla komma och titta. Jag ska väcka alla som sover där. Man kan ju inte försova sig när Gud kommer till jorden!”

Den lilla ängeln knackade på porten till värdshuset men ingen kom och öppnade. Ängeln, som inte hade så mycket tålamod för att vänta, flög direkt upp till värdshusvärdens sovrum. Han var så ivrigt att han lyste lite extra. Det starka ljusskenet väckte till slut värdshusvärden. Han blev rasande.
”Vad i hela friden ska det eviga knackandet och väckandet betyda? Nu får det vara nog. Och vart kommer detta irriterande ljussken ifrån?! Jag har ju stängt gardinerna ordentligt.” Värdshusvärden gick till fönstret och tittade ut.
”Men det kommer ju från stallet! Vad är det som händer där egentligen? Nu går jag själv dit bort och styr upp det här. Folk måste få sova!”

Värdshusvärden tog på sig rocken och rusade ut till stallet. Men när han fick syn på det nyfödda barnet var hans ilska som bortblåst. Han tittade på den lille och blev rörd, glad och tyst. Han kände en varm känsla i magen och hjärtat.

 

***

 

”Vi måste ge barnet en gåva”, viskade Noels mamma. ”Det brukar vi göra när barn föds.”
”Jag har med mig en ullfilt som kan hålla bebisen varm”, sa Noels pappa.
”Och jag har med mig fina doftande kryddor.” sa Noels mamma. ”Det blir väl bra presenter.”
Maria och Josef tog emot den varma filten och krukan med kryddorna. De berättade att det lilla barnets namn var Jesus.

”Just det!” sa då den ensamme mannen glatt. ”Jag har också en gåva i krukan där. Barnet ska få min ros. Så fylld av minnen så är den det värdefullaste jag har.
I samma ögonblick som den ensamme mannen la rosen bredvid barnet blommade den upp på nytt. Alla drog efter andan. Detta var en speciell natt. Den ensamme mannen kunde inte känna sin ensamhet längre. Han var glad. Helt igenom glad.

Herdarna var också glada, rentav lyckliga över att ha fått träffa denne lille Frälsare. De sprang och dansade hemåt uppfyllda av sitt uppdrag: Att berätta för alla de mötte att Frälsaren är född och dela den stora glädjen med dem.
”Tänk att det är sant! Frälsaren finns! Gud har blivit människa. Vi behöver inte vara rädda. Gud har inte glömt bort oss. Det finns hopp!” ropade herdarna medan de gav sig iväg.

Noels mamma och pappa var också glada och de kramade om varandra.
Noel var glad och kramade om Jullan.
”Du, Jullan, allt blir bra nu. Ser du hur lyckliga de är?”
”Ja, verkligen. Men den där biten av stjärnan du skulle ha. Fick du tag i den?” frågade hon.
”Nej, med det gör inget. Jag behöver den inte längre. Ser du? Stjärnan finns i deras ögon och hjärtan nu. Det strålar så fint runt omkring dem så att man blir alldeles varm i magen. Precis som det var med stjärnan”. Noel skrattade. ”Vi behöver ingen stjärnbit. Vi har den i oss, alltid här inne”, sa Noel och la handen över hjärtat.

Den ensamme mannen som inte kände sig så ensam längre hade betraktat familjen en stund. Han hade fått en idé som kändes väldigt bra i magen. Han gick fram till Noels föräldrar och frågade om de ville följa med honom hem.
”Jag skulle vilja lära er allt jag vet om örter och växter och rosor om ni vill. Och hemma hos mig finns en trädgård som behöver unga och starka händer.”
Först blev de tysta och såg på varandra. Sedan log de och svarade.
”Tack! Vi vill gärna följa med dig. Hos oss går det inte att odla”, sa Noels mamma, ”och vi tycker om dig! Vi behöver bara hämta våra får och våra ägodelar först.”

Det tyckte Noel lät som en mycket bra idé. En ny start på en ny plats. Det kunde inte bli bättre. Och han hade fått en ny morfar. Hans egen morfar hade dött för länge sedan. Det här var spännande! Strax efter äventyret med stjärnan och Frälsarens födelse skulle nästa äventyr börja.
”Men får vi ta med oss vargen?” frågade Noel.
”Vargen?” frågade hans pappa lite förvånat och såg sig vaksamt omkring. ”Vargar är väldigt farliga, Noel.”
”Nej, pappa! Inte den här. Du måste bara lära känna honom först.”

 

***

 

Värdshusvärden hade stilla betraktat det nyfödda barnet en lång stund och inte sagt ett ljud. Nu vaknade han till.
”Nej, nu tror jag att de nyblivna föräldrarna här i stallet behöver vila och få vara i lugn och ro med sitt barn”, sa han och började fösa iväg allt folk. ”Kom, nu går vi och låter dem få vara i fred. Jag bjuder på kvällsmat i värdshuset!”
Värdshusvärden gick in i förväg, herdarna var på väg till sina får och nu kunde Noels föräldrar, Noel och Jullan och deras nya morfar äntligen slappna av. Det skulle bli skönt att vila. Imorgon började hemresan och det nya äventyret.

Maria och Josef var tacksamma för ensamheten. De senaste timmarna hade varit omtumlande. Nu behövde de sova lite. De var trötta men också glada.
Maria var stolt. Hon hade klarat det! Hennes son var född och allt var precis så som ängeln hade sagt. Hon behövde inte vara rädd. Allt hade gått bra och alla de som kom hade varit så snälla. De hade till och med gett dem gåvor.

Djupt inne i hjärtat kände Maria att livet kanske inte alltid skulle vara så lysande och fint som det var just den här stunden. Men hon försökte att inte tänka på det alltför mycket. Just nu var glädjen stor. Jesus, Guds son var född och låg i hennes famn och sov. Hon tog ett djupt andetag och tittade tillsammans med Josef upp mot stjärnan som gnistrade extra mycket.

Noel såg också hur stjärnan gnistrade när han tittade bort mot stallet. Och i hans ögonvrå for siluetten av en liten ängel snabbt upp mot himlen.

 

”Stjärnan”
- den lysande adventskalendern i Karlstads domkyrka 2018

Idé: Maria Olofsdotter Bråkenhielm
Författare: Kristina Traulsen
Textbearbetning: Louise Hedberg
Uppläsare: Maria Olofsdotter Bråkenhielm