Det tog sin tid men nu hade Noel, Jullan och vargen kommit till staden Bethlehem. Hit där stjärnan verkade ha stannat. Det var otroligt mycket folk här. Vargen tyckte inte om stora folksamlingar.
”Jag håller till lite här utanför staden”, sa vargen. ”Vi kan väl ses senare ikväll.”
”Ok, men hur ska du hitta oss då?” undrade Jullan.
”Ja, men det är ju lätt,” sa vargen. ”Jag har ett utmärkt luktsinne. Jag följer min nos bara.”
”Bra. Så gör vi”, sa Noel. ”Det hade ju varit ganska svårt annars att förklara varför vi har en varg med oss. Det är bra om vi inte drar uppmärksamhet till oss.”
”Har du funderat på hur du ska komma åt stjärnan?” undrade Jullan när vargen hade gått och de vandrade bland de många husen.
”Jag vet inte än, ” svarade Noel. ”Det borde vara ganska enkelt. Stjärnan är så stor och skenet så långt ner mot marken att jag borde kunna nå den. Men jag behöver nog klättra upp någonstans.”
”Men snälla du”, sa Jullan. ”Vad hade du tänkt klättra upp på här mitt i staden? Du kan väl inte klättra upp på någons tak bara sådär.”
”Det var ju roligt att du säger det, Jullan. Du som annars är sååå modig när du berättar om dina äventyr. Hade inte du nyligen vart på bergets högsta topp och balanserat på en klippa någonstans?”
Det ville hon inte svara på. Om Jullan inte hade haft päls i ansiktet hade hon rodnat. Hon började prata om något annat istället.
”Nämen titta, Noel! Där borta!”
”Vadå?” undrade Noel.
”Jamen, där borta. Där är stjärnan. Den lyser till och med på dagen nu!”
”Ja, och den är väldigt nära det där stallet bredvid värdshuset. Ser du det?”
”Ja, jag såg ju det först!” muttrade Jullan.
De sprang bort till stallet och Noel klättrade upp på taket medan Jullan vaktade och kollade att ingen kom.
”Jag når den inte”, viskade Noel besviket. ”Jag når inte upp hur mycket jag än sträcker mig!”
”Du behöver ha något för att dra ner den lite till”, sa Jullan.
”Ja, en kvast eller en kratta eller något”, sa Noel. De såg sig omkring men hittade inget som var tillräckligt långt.
”Vi väntar tills ikväll”, sa Noel. ”Då klättrar vi upp dit båda två och sedan ställer jag mig på din rygg. Då når jag nog! Sedan sover vi här någonstans och så vänder vi hemåt imorgon igen. Det tar ju några dagar att gå. Hoppas att stjärnbiten vi får tag i fortsätter lysa hela vägen hem. Jag vill så gärna visa den för mamma och pappa.”
”Det låter som en bra plan”, sa Jullan. ”Men först måste vi hitta någon plats där vi kan sova. Här är det ju fullt av människor. Vart ska vi gå?”
”Vi kan börja med att fråga i värdshuset där borta”, föreslog Jullan.
De gick fram till värdshuset och knackade på porten. Efter en liten stund kom det en stor värdshusvärdinna och öppnade dörren.
”Vad vill ni?” frågade hon barskt. ”Detta ständiga knackande på dörren. Min stackars man försöker sova eftersom han jobbar både dag och natt. Den här vedervärdiga skattskrivningen ger oss så mycket extra arbete. Det är så många gäster som kommer och vill ha rum hela tiden. Han blir bara störd om och om igen.”
Noel och Jullan backade lite men Jullan ville bevisa att hon var modigare än Noel trodde. Kaxigt öppnade hon munnen och skulle fråga om de fanns plats för dem i härbärget men innan hon hann säga ett enda ljud, ställde sig värdshusfrun mitt fram för dem.
”Nej, ni behöver inte ens fråga. Det finns ingen plats till er här. Och ni har säkert inga pengar heller. Stick iväg härifrån!”
”Men snälla frun”, sa Noel. ”Vi behöver inte mycket plats. Vi kan sova i ett hörn. Vi behöver bara tak över huvudet.”
”Nej, hörde ni inte vad jag sa? Absolut inte! Jag vill inte ha småkryp i mitt fina värdshus! Försvinn!” skrek värdshusfrun.
”Men, snälla”, försökte Noel igen. ”Vi kanske kunde sova i stallet där borta? Jag kan städa där om du vill. Jag har ett stall hemma också så jag vet hur man gör. Snälla snälla…”
Värdshusfrun skulle just fortsätta skrika på dem men så slogs hon av en tanke. Det kanske var en bra idé. Det kommer bara mer och mer folk hit och om värdshuset blir fullt imorgon också kanske hon även kunde ta betalt för stallet?
”Ja, ok då”, väste hon till Noel. ”Men då börjar du att städa nu med detsamma. Du kan börja här i värdshuset först och när du är klart här, kan du göra rent i stallet. Fort, fort nu! Var inte lat. Och städa tyst så du inte väcker min man. Där borta har du en kratta och i källaren finns det en kvast. Jag vill inte se en endaste smula på golvet när du är klar. Och inte ett halmstrå i stallet.”
Jullan gick till stallet där hon började att göra i ordning medan Noel tog hand om värdshuset. Han började städa i källaren och jobbade sig uppåt våning för våning. Arbetet tog hela dagen.
På kvällen var Noel så trött att han nästan inte kunde hålla sig stående längre.
Han tog med sig krattan när han gick till stallet där Jullan jobbade. Medan han städade i huset kom han nämligen på att krattan var tillräckligt lång för att han skulle nå stjärnan.
När han kom till stallet hörde han ett snarkande ljud. Först blev han rädd men sedan kom han på att det kanske var vargen som hade letat upp dem. Men det var inte vargen. Det var Jullan. Hon hade jobbat hårt hela dagen. Nu hade hon somnat.
Det var fint och rent där inne. Noel gjorde upp en liten eld för att värma sig. Då kom vargen runt hörnet.
”Hej!” sa Noel. ”Har du hittat något bra att äta idag?”
”Ja då”, sa vargen. ”Det var många människor även utanför stadsmuren idag. De slängde matrester, mest äppelskal och bröd, och det räckte gott och väl för mig.”
”Stackars dig som måste äta någon annans skräp”, sa Noel.
”Ingen fara. Det är jag van vid”, sa vargen. ”Någon måste ju ta hand om det som andra slänger.”
”Vilken bra varg du är”, sa Noel förvånat. ”Det hade jag inte kunnat tänka mig – att vargar kan vara så snälla och omtänksamma.”
”Då har du lärt dig något nytt”, sa vargen. ”Det är alltid bättre att lära känna någon annan innan man tror sig veta hur de är.”
”Det har du rätt i”, sa Noel. ”Förresten, jag tänkte klättra upp på stallet och ta ner en bit av den där starka stjärnan. Men jag är så trött efter allt arbete. Jag ska bara vila en stund innan jag klättrar upp. Har du sett stjärnan?”
”Ja. Hur skulle man kunna missa den?” sa vargen med ett leende. ”Den är ju så stor och lyser så starkt att man skulle kunna tro att det är dag och inte natt.”
Men Noel hörde inte det sista. Han hade redan somnat.