Men herdarna, de somnade inte. De vaktade sina får hela natten. Denna natt hade de mycket att prata om. De tyckte synd om Noel. Tänk att han var helt ensam där ute på vägarna och att han hade gett sig själv den omöjliga uppgiften att hämta ner en stjärna.
”Han är modig, den grabben”, sa en av herdarna. ”Om jag vore hans pappa, så hade jag varit stolt över min son som ger sig ut för att hjälpa mig.”
”Ja”, sa en annan herde, ”det hade jag också varit. Men hur ska en stjärna kunna hjälpa? Det är mörka tider nu. Kejsaren vill att vi betalar ännu mera skatt. Folket har knappt något att leva på och vi är tvungna att arbeta hårt. Alla ser bara till sitt eget hus. Det är som att det inte finns hopp och ingen kärlek längre. Jag tror att Gud har gett upp hoppet om oss människor.”
”Stackars pojke, som tror att en stjärna kan hjälpa hans föräldrar. Vi får prata med honom imorgon. Förklara att det inte är så enkelt och...”, började en av de yngre herdarna.
Den äldre herden som sjungit sången om Frälsaren, avbröt honom.
”Nej, det ska vi absolut inte göra!” sa han skarpt. ”Låt honom ha kvar sin längtan. Och förresten, det där med Frälsaren – det är sant! Det är jag absolut säker på! Gud finns fortfarande med oss och han ska sända oss Frälsaren.”
”Nej, men lägg av!” sa den yngre herden och slängde irriterat en bit ved i lägerelden så att gnistor lyste upp luften en sekund. ”Det är ju inte sant. Det är bara gamla visor. Gud har lämnat oss för länge, länge sedan. Det vet du. Varför skulle han fortfarande vara mån om oss? Vi människor, vi gör ju inte alls som Gud vill. Vi älskar inte varandra utan vi älskar bara oss själva. Vi krigar mot varandra, vi förstör för varandra, vi pratar illa om varandra, vi förstör Guds skapelse, vi gör helt enkelt så mycket ont.”
Det var tyst en lång stund. Alla herdar tittade in i elden och lät den yngre herdens ord sjunka in.
”Men tänk ändå. Om det är sant”, sa den äldre herden med trött röst till sist. ”Tänk om det verkligen är så att Gud vill ge oss en ny chans. Tänk om Gud skickar oss en som räddar oss ur allt detta hemska? En Frälsare, en som kommer med fred till oss, en som kan driva bort mörkret. Det kanske är vi som är folket i visan som vandrar i mörkret. Det kanske är vi som ska se ett stort ljus?”
Herdarna lyfte blicken från elden och tittade tvivlande upp mot den gamle herden. Bakom honom lyste stjärnan. Den gamle herden såg att det blinkade något i deras ögon. Han vände sig om och då såg de hur stjärnan strålade ännu mer.