En av änglarna som hade ett uppdrag nere på jorden, hade precis hört nyheten om att Guds son skulle födas där. Han var precis på väg tillbaka till himlen när han fick syn på en pojke och ett får. Helt ensamma på vägen var de. De såg ut att behöva lite sällskap. Det var Noel och Jullan som ängeln sett.
Noel och Jullan hade gått länge och de var trötta och hungriga. Noel ångrade sig lite för att han hade rymt och han saknade sina föräldrar. När Jullan såg att Noel var ledsen påminde hon honom om att de skulle hämta hem stjärnan, tröstade honom och berättade några roliga historier. Det var skönt tyckte Noel. Att ha en vän som bryr sig och som vet hur man tröstar.
Jullan var ofta väldigt kaxig när hon berättade om alla saker hon hade gjort. Men i verkligheten - nu när det kom någon emot dem - så var hon helt plötsligt inte lika modig längre.
Ängeln passade på att vandra en bit på vägen där Noel och Jullan gick. Han såg till att gå åt andra hållet så han skulle möta dem. Jullan såg honom först och gömde sig bakom Noel.
”Men, Jullan! Vad är det?” frågade Noel.
”Det… Det kommer någon på vägen emot oss, viskade Jullan.
Noel blev också lite rädd. Han kunde ju inte föreställa sig att det var en ängel de mötte. Förut hade de träffat på många andra, men nu hade det börjat mörkna och de flesta vandrarna hade redan slagit läger för kvällen. Nu vandrade Noel och Jullan ensamma på vägen – och den där mannen som kom emot dem.
Den som de strax skulle möta var lång och hade en enorm packning på ryggen. Men annars såg ängeln ut som en helt vanlig man. Som vilken människa som helst. För så är det med de änglar som jobbar nere på jorden – de ser ut som du och jag. Oftast vet man inte förrän efteråt att man har träffat en ängel.
Noel drog sin mantel tätare omkring sig och tittade ner mot marken när de möttes. Ängeln kände att Noel och Jullan var rädda och så sa han:
”Var inte rädda!”
Förvånade tittade Noel och Jullan upp mot ängeln.
”Nej, vi är inte rädda!” sa Noel sturskt. Han sa det bara för att mannen inte skulle märka att han var lite rädd. Jullan kom fram och tittade nyfiket på mannen.
”Vad gör han här?” frågade hon och Noel ställde frågan högt.
”Jag har jobbat färdigt för dagen”, svarade ängeln. ”Nu ska jag skynda mig hem och hjälpa till med festförberedelserna.”
”Ska det bli fest här någonstans? Får vi vara med? Vad ska vi fira?” Jullan kunde inte hålla tillbaka sin nyfikenhet och frågade allt detta rakt ut.
Noel upprepade allt för han visste ju inte att ängeln också kunde förstå vad Jullan sa.
”Ja, men har ni inte hört det? Räddaren ska komma! Några kallar honom också för Frälsaren. Vi förbereder hans ankomst. Det blir en tillställning värdig en stor konung”, sa ängeln med ett hemlighetsfullt leende till det nyfikna fåret och Noel.
”Hur är det möjligt?” undrade Noel. ”Finns den här frälsaren verkligen på riktigt? Jag trodde bara det var någon som fanns i min pappas fantasi.”
”Tja, han finns inte riktigt än förstås. Men han kommer snart. Han kommer med kärlek och hopp och ska visa människorna att Gud älskar dem. Och det är väl värt en fest, eller hur? Nu måste jag skynda mig vidare. Ha det så bra! Och som sagt, var inte rädda!”
Noel och Jullan såg på när mannen försvann längs vägen. Då kom Noel på att han inte hade sagt var festen skulle vara.
”Men, vänta! Var är festen?” ropade han så det ekade över ängarna, men det kom inget svar. Han var redan för långt bort.
Det var bara stjärnan som lyste uppe på himlen. Den blinkade till när mannen försvann vid horisonten. Noel suckade.
”Jaha. Vad synd att han inte svarade. Vi har ingen aning om var festen ska vara. Men du, Jullan, det gör inget, vi har ju vårt eget äventyr. Vi ska hämta stjärnan.”