.jpg?DoProcessing=&w=1680)
Det lilla fåret Jullan och herdepojken Noel var bästa vänner. Nu undrar ni säkert hur detta kan gå till, men det var så att Noel hade en speciell gåva. Han kunde prata med djur. Noel tyckte att det var väldigt roligt att vara ute i ladan med djuren. För det mesta. Det fanns alltid någon att prata med där.
Sedan några dagar tillbaka hade Jullan märkt att Noel var ledsen. En gång frågade hon honom varför han var så sorgsen. Han förklarade att hans mamma och pappa bråkade väldigt mycket. De var jämt på dåligt humör och ville helst vara för sig själva, i var sitt rum.
”Därför vill jag helst inte vara hemma”, sa Noel till Jullan.
”Då kan du få sova hos mig”, sa Jullan glatt.
Jullan tyckte mycket om när Noel var med henne. Han hade så mycket att berätta och han kunde klia henne precis där mellan öronen, dit hon aldrig nådde, men där det alltid kliade som mest. Det var mysigt att ha en vän. Noel berättade allt för henne. Roliga saker, men också det jobbiga som hur det var hemma.
Noels familj bodde på landet i ett litet hus. Det var bara mamma, pappa och Noel. I ladan bredvid hade de några får och de odlade grönsaker bakom huset. Noels pappa skötte om fåren. Vallade dem, klippte dem och tog hand om ullen så de kunde sälja den. Noels mamma hade hand om grönsakslandet och på kvällarna tillverkade hon lerkrukor som hon sålde på torget i byn.
Men det var inte många som köpte hennes krukor eller fårens fina ull och fåren gav inte så mycket mjölk att de kunde sälja någon. Familjen hade inte mycket pengar och många gånger visste de inte hur de skulle få ihop allting. Ibland fanns det inte mycket att äta på kvällen. Bara den mjölk fåren gett och grönsakerna som fanns kvar. Varken Noels mamma eller pappa visste hur de skulle göra för att kunna få ett bättre liv. De var inte glada längre.
Noels pappa längtade efter någon som skulle kunna hjälpa dem. Därför pratade han ofta om att det snart skulle komma en Frälsare. Det hade någon berättat för honom. Noel hade frågat en gång vad en Frälsare var för något.
”Jo, det är han som ska rädda oss. Han som ska göra allt bra igen!” svarade hans pappa. Men det trodde inte Noels mamma på. Hon tyckte bara att det var löjligt.
”Sluta. Det finns ingen sådan person”, sa hon.
Det var om det, de bråkade så ofta.
”Mamma har tappat tron på det goda i världen”, sa Noel till Jullan.
Jullan tyckte att det var konstigt.
”Hur kan man inte tro att det goda i världen finns?” tänkte Jullan. ”Världen är ju sååå fantastisk! Solen skiner på dagen. Ibland regnar det men då växer ju gräset igen och blir saftigare. På natten lyser månen och stjärnorna.”
Men när hon tänkte efter lite kom hon fram till att det inte alltid var så lätt och enkelt i livet. Speciellt inte på nätterna. Då kom kylan och vargarna och då blev Jullan rädd. Hon kände rädslan i hela kroppen bara hon tänkte på vargarna. Hon kunde nästan höra deras ylande och se deras skuggor röra sig i horisonten.
Varje gång Jullan hörde vargarna ville hon gömma sig. Eller vara nära Noel. Och visst, det hade varit skönt om det verkligen fanns en Frälsare. En som kunde rädda henne och driva bort vargarna och kylan. Men hur skulle en enda person kunna rädda alla andra från det just de var rädda för?
Jullan kunde förstå Noels mamma lite grann. Tänk om hon också var rädd och hörde vargarna yla. Även om hennes vargar såg annorlunda ut. Och hur skulle hon kunna tänka sig att en ensam person skulle kunna rädda henne?