På min kontorsvägg finns en tavla med en broderad text: ”Du är inte perfekt, ingen är perfekt men du är rustad till kamp och värd kärlek och tillhörighet.”
Det är ett citat från socionomen Brené Brown, min amerikanska idol. Känd genom sin forskning inom ämnet sårbarhet.
All sårbarhet möts i det som är svårt och jobbigt för oss. Till exempel att be om hjälp, bli sjuk, prova något nytt, acceptera att en förälder blivit gammal eller att ett barn blivit vuxet, byta jobb, låta bli att skämta när stämningen blir allvarlig, visa tillit, be om förlåtelse.
Vi känner alla igen hur sårbara vi känner oss i sådana situationer även om vi inte alltid erkänner det.
Brené menar att sårbarheten inte är ett val. Vi kan inte välja bort ovissheten, de plötsliga förändringarna eller den känslomässiga nakenhet vi ställs inför varje dag. Det enda vi kan välja är om vi ska öppna oss för den eller inte. Uppbringa mod, bejaka vår och andras sårbarhet.
Genom hundratals intervjuer om människors svåraste stunder kom Brown fram till att ju modigare vi är och vågar ge oss hän i vår sårbarhet desto tydligare blir vi för oss själva. Desto tydligare blir meningen med livet.
Hon märkte också motsatsen, ju mer vi hindrar oss från att vara öppna och sårbara, desto mer rädda och isolerade blir vi. Vi krymper istället för växer. Det är lättare att sitta vid sidan av, kritisera och ge goda råd, aldrig ta emot hjälp, säga att allt är okej. Men det är hälsosammare att visa vår sorg, vår ensamhet, vår längtan och våra behov. Att visa sig sårbar är inte att lyckas eller misslyckas – båda delarna är lika viktiga. Att visa sin sårbarhet är att öppna sig för livet.
Ett verkligt möte kan bara ske när vi visar vårt inre för varandra på gott och ont. Först då kan vi kan bli vänner på djupet.
Samma sak gäller med gudsrelationen. När vi öppnar oss för Gud växer och fördjupas också den relationen.
Ann-Charlotte Uggla, präst i Nor-Segerstads församling