Text: Anette Persson Bild: Øyvind Lund
16 år, gravid och boende hemma hos mamma i Grums. Inget drömscenario direkt.
– Det var min räddning att jag fick barn, säger Anna.
– Det hade mycket väl kunnat sluta i droger och kriminalitet för jag var väldigt bitter och deprimerad.
Den ledsna tonårstjejen känns långt borta. Anna, 42, är nu nyutexaminerad präst med en tjänst som pastorsadjunkt i Hammarö församling och all övrig tid omgiven och upptagen av sin stora familj.
– Jag är så glad för att det blivit så bra, säger Anna.
Morgondimman lättar över Vänern och hon tar sig an sin arbetsdag efter att ha fått iväg fem barn till skola och förskola.
Planen från början var en alldeles vanlig kärnfamilj med många barn.
– Vi gick isär när Cindy var tre år, då sprack den drömmen, säger Anna.
Hon gick hotell- och restaurangprogrammet och började jobba på Scandic Klarälven i Karlstad.
– Jag gjorde några försök att hitta en ny kille men hamnade i våldsamma relationer, igen. När jag var typ 24 tänkte jag att ”nu räcker det, nu vill jag leva själv”.
Längtan efter fler barn fick stå tillbaka för tryggheten och lugnet.
– Jag fick landa lite. Det blev som terapi för mig, jag fick bearbeta allt dåligt jag hade varit med om, säger Anna.
Det tog några år innan hon var beredd att ta nästa steg.
– Det var som en abrupt 30-årskris. Tankarna snurrade: ”Jag bara jobbar och är mamma, liksom. Cindy börjar bli tonåring och vill inte umgås bara med mig. Vad ska jag göra med livet?”
En gudstjänst och ett bibelcitat om att ”Bulta och dörren ska öppnas” gav gnistan till förändringen.
– Efter det började det hända saker som ledde till att jag bestämde mig för att inseminera mig. Jag kände också att jag ville jobba med att förkunna och att följa människors liv från början till slutet. Det var som att få två kall på samma gång.
Med hjälp av spermadonatorer har familjen växt med hela fem barn. Den äldsta är nu tolv år och den yngsta tre.
Parallellt med att syskonskaran utökades läste Anna till präst på distans. En krävande utbildning.
– När man är så otroligt intresserad av teologi och bibelstudier som jag är så går det, men jag visste inte från början att jag kunde klara av det.
Det är först nu som familjen har en vardag med fasta arbetsrutiner.
Hur är det att vara ensam med många barn?
– Jag ligger alltid ligger i framkant och förbereder väldigt mycket. Det går.
När första donatorbarnet kom var omgivningen peppande. Anna fick höra att hon var modig. Sen ändrades tonen i kommentarerna.
– Ju fler barn jag har fått ju mer opassande har folk tyckt att det är. Andra kvinnor jag pratat med i grupper för ”självstående” mammor på nätet, berättar samma sak.
– Vad jag har hört i alla fall.
Annas mamma Gun, äldsta dottern Cindy, barnbarnet, Anna och de andra fem barnen är kärntruppen som gör saker tillsammans. Både det roliga och det praktiska.
– Nu är det precis så vi får plats i bilen, säger Anna och pekar på minibussen med nio platser på parkeringen.
Varför så många barn?
– Jag hade inga syskon själv och har alltid velat ha många barn. Det är så fantastiskt att se hur de växer ihop, hur de hjälper varandra och blir självständiga.
Skulle du vilja träffa en partner i framtiden?
– Jag vill inte söka mer men skulle det hända så har jag väl inte stängt dörren. Som det är nu är mina dagar är så fulla att jag lagt det åt sidan.