”Tron grundar mig i vem jag vill vara i relation till andra människor”

text: Elin Ekdahl foto: Øyvind Lund

Ole Bang har gett många intervjuer genom åren, främst i egenskap av operasångare, där han sjungit ledande roller på alla de stora operascenerna i Sverige, och under alla de somrar han gjorde Erik i midsommarspelet Värmlänningarna.

Men han har aldrig tidigare prata offentligt om sin tro. Ole säger att det skiljer sig åt mot att resonera kring karriären, blir mer personligt – men också allmänmänskligt.

– Jag har ägnat över trettio år åt att vara en presterande person, nu är jag inne i en övergång där jag försöker flytta fokus bort från mig själv och inte värdera mig utifrån prestation, utan mer i relation till Gud och Jesus.

Vi träffas för lunch på Café Klaras, ett stenkast från Oles bostad i det vackra Socker-
slottet. Han skojar om att kvarteret rymmer hela hans tillvaro: hemmet och familjen, nuvarande jobbet på Länsstyrelsen och det tidigare på Wermland Opera. Geografiskt är det en begränsad yta; men de insikter Ole gjort här sträcker sig långt och brett. Några få ytterligare hundra meter bort finns även Domkyrkan, som är en stor och viktig del av hans vardag.

Valde att döpa sig 

Ole berättar att hans pappa, tidigare Operachefen Ole Wiggo Bang, var troende, men inte hans mamma, sopranen Anne Bolstad. Själv valde han i dryga tioårsåldern att låta döpa sig, och han beskriver att han redan då hade han en stark bestående känsla av Gud.

– Men även nu som vuxen tycker jag att det är svårt att formulera min gudserfarenhet; det är inte en språklig eller en ens känslomässig erfarenhet, det är mer än så – svårt att sätta ord på.

Tydligt är dock att tron och tillhörigheten i kyrkan präglar Oles liv och vardag. Flera gånger i veckan går han till Domkyrkan och deltar i mässan, han är kyrkvärd och medlem i församlingsrådet. Ole Bang är ingen som gör saker slarvigt eller lättvindigt; det märks i detaljerna när han beställer mat som är nyttig, hur han tränar och tar hand om sin fysiska kropp, hur välavvägt och noggrant han uttrycker sig om det som är viktigt för honom.

Ber tre gånger om dagen

Ole berättar om sin bönecykel: bön morgon, middag och kväll, en rutin han är noga med att följa oavsett var han befinner sig. Han förklarar att bönen ställer honom i relation till tron:

– Den förankrar mig i vem jag vill vara i mitt möte med andra människor. Jag har förstås brister, jag är intuitiv och har dåligt tålamod till exempel. Det är lätt att tappa bort sig, men tron hjälper till att grunda mig.

Han beskriver hur han ibland kämpar med att ha en mer tillbakadragen roll. Det sitter djupt att vara i centrum efter alla år på scenen. Han kallar det retoriskt för ”cirkushästen” 
som kikar fram och krumbuktar sig, fastän han egentligen trivs med och mår bra av att inte längre vara i fokus på samma sätt. Och även i sitt nuvarande jobb ser han hur viktigt det 
är att se mer till gruppen än till jaget.

– Ibland när saker går på tok fastnar vi i att det är någon annans fel. Att vara vaksam på sig själv och ta plats av rätt anledning och vid rätt tillfälle, undvika stuprör och försöka hjälpas åt; allt det där hänger på något vis ihop.

Själslig kris när rösten svek

Musiken och rösten har varit ett bärande element hela Oles liv. Han växte upp med operamusik hemma, spelade i rockband, innan han bestämde sig för att skola sin röst och operakarriären tog fart. Men 2017 svek rösten honom, utan att han fick någon egentlig förklaring till vad som var fel. I det läget hade han också hjälp av sin tro.

– Det var en själslig kris att inte kunna lita på min röst, en upplevelse som för alltid har förändrat mig. Då prövades jag hårt i att vila i att Guds vilja sker, men samtidigt inte ge upp mitt eget görande.

I dag är rösten tillbaka och Ole håller framtiden öppen, han har inte slutat att älska sången, men trivs också bra just nu med ett yrkesliv som är mer förutsägbart och som ger mer utrymme till familjen.

Behöver prata om de stora frågorna

På senare tid har det uppmärksammats hur fler och fler unga män kommer till kyrkan, det gäller för Sverige och hela västvärlden. Ett sökande i ungdomens tid hör förstås till säger Ole, men han menar också att det finns en missuppfattning kring att det skulle vara ett naturligt faktum att religionen blir mindre och mindre betydelsefull i samhället.

– Jag tror snarare att det handlar om ett cykliskt förhållande, och jag tror att om det saknas sammanhang där vi pratar om de stora frågorna så blir det i slutändan en själsligt fattig tillvaro.