På fatet ligger mandelkubbarna redo, hon häller upp ett glas svartvinbärssaft och jag sjunker ner i den slitna kökssoffan.
Det är med ljusa minnen jag ser tillbaka på min farmor, även om omvärlden säkert ibland såg på henne med andra blickar. Men det är hennes leende och den villkorslösa kärlek som hon visade mig som jag minns, nu snart trettio år senare.
Det är den sortens kärlek som Bibeln är full av, Jesus lyfter inte fram det perfekta, utan det bristfälliga, det trasiga. Han tillbringade sin tid med dem som andra såg som ovärdiga, orena eller misslyckade och såg på dem med Guds kärleksfulla blick.
I Bibeln står det ”vi älskar därför att han först älskade oss” (1 Joh 4:19). Det betyder att kärlek inte börjar med oss. Utan i Guds kärlek till oss.
Guds kärlek är inte beroende av vad vi gör eller inte gör, den bara finns där som en öppen famn. Att älska som Gud älskar, är inte alltid lätt. Det handlar inte om att säga eller göra rätt hela tiden, utan om att välja det goda för någon annan. Att ta sig tid för någon som känner sig ensam, be om eller ge förlåtelse, stå upp för den som blir orättvist behandlad eller lyssna när någon behöver prata.
Vi lever i en tid som gärna talar om prestation, valfrihet och kontroll. Men med kärleken är det annorlunda, vi kan aldrig producera kärlek. Den kan bara ges och tas emot och den växer när vi delar den.
Tro handlar inte alltid om att förstå, utan om att lita på att den kärlek som bär världen också bär mig. Guds kärlek är redan här, som en farmors leende. Och i alla våra ofullkomliga, bristfälliga, men ärliga försök att älska varandra.
Mikael Erikhans,
präst i Grava församling