Sinnesrogudstjänsten kan beskrivas som en gudstjänst mitt i livet. Den vänder sig särskilt till den som känner sig vilsen eller maktlös, som lever med eller har erfarenhet av beroendeproblematik, men också till den som bär på andra livssvårigheter. Samtidigt är den öppen för var och en som söker en enklare och mer personlig gudstjänstform. Här finns utrymme för både tro och tvivel och för frågor som inte alltid har enkla svar.
Delande och delaktighet
I sinnesrogudstjänsten ingår också ett personligt delande. Det innebär att man – om man vill – berättar om sitt liv och sina erfarenheter av svårigheter, förändring och hopp. Många upplever igenkänning, där det egna livet kan speglas i någon annans berättelse. Delandet är frivilligt. Delaktighet är också en viktig del av gudstjänsten. Det kan handla om att tända ljus, medverka med musik eller koka kaffe.
Bönen
Sinnesrobönen har en central plats i gudstjänsten. Den sätter ord på en hållning till livet som handlar om att acceptera det man inte kan förändra, ha mod att förändra det man kan och att försöka se skillnaden. För många fungerar bönen som ett stöd i vardagen.
