Text: Anette Persson Foto: Øyvind Lund
Allt kommer att bli bra!
Det är vad 17-åriga Alicia Darnell i dag skulle vilja säga till sig själv som tioåring.
En tioåring som fick ta konsekvenserna av pappans kriminalitet.
Hon kunde valt att mörka och skämmas. Men Alicia vill vara öppen om sin bakgrund.
– Jag har fått jättebra respons. Ofta öppnar andra upp sig tillbaka. Man lär känna en person mycket bättre om man får veta vad de gått igenom.
Familjen som består av mamma, två syskon och en hund landade till slut i Kristinehamn efter många stökiga år till följd av pappans kriminalitet.
– Nu känner jag mig trygg och behöver inte hela tiden tänka på vad som ska hända, säger Alicia.
De första åren efter föräldrarnas skilsmässa bodde barnen varannan vecka hos pappa, varannan hos mamma.
– Vi fattade ju att något var fel. Han sov på dagarna och var alltid arg och skrek på oss. Vi var ofta rädda och ville därifrån, det fanns dagar när vi rymde hem till mamma.
Till slut fick mamman hela vårdnaden om barnen och de fick skyddad identitet.
– Det var för att han hade fiender och skulder till folk. Allt blev så komplicerat i skolan, vi fick till exempel inte stå på klasslistan. Det var som om man inte fanns till.
När det var som värst bodde de på ett skyddat boende under ett halvår. De fick inte gå i skolan utan gjorde allt skolarbete hemma.
– Det var jättejobbigt, vi fick inte träffa vänner eller nåt.
För att komma bort från pappans kriminella kretsar lämnade de Stockholm för Värmland.
– Mamma hittade ett hus i Björneborg. Jag fick en kompis där som jag kunde berätta allt för. Det var typ första gången jag öppnade upp, säger Alicia.
Senare flyttade de vidare till Kristinehamn. Där började Alicia högstadiet och hotbilden mot familjen hade förändrats så att identitetsskyddet kunde tas bort.
– Det var en sån frihet, en jättestor lättnad.
Alicia går andra året på Realgymnasiet i Karlstad och vill i framtiden jobba med djur, helst som veterinär.
När vi möts har hon famnen full av kakor som ska säljas för att få ihop pengar till studenten nästa vår. Alicia har siktet inställt framåt.
– Jag har så mycket erfarenheter att det känns mer som jag levt i 25 år, säger hon.
– Det jag varit med om behöver inte förstöra mitt liv. Det har gjort mig starkare. Jag kunde ha gått i hans fotspår men det har jag inte, jag har valt att utbilda mig.
Har du nån gång ångrat att du berättat?
– Nej, folk är nyfikna och vill gärna lyssna. De tycker det är intressant och jag kan göra så att folk får en större bild av hur verkligheten kan se ut, säger Alicia.
Skäms du ibland över det han gjort?
– Nej, men jag säger aldrig pappas efternamn. Om man googlar kommer allting upp och jag vill inte att man ska få fel uppfattning om mig för saker som han har gjort.
Bufff stöttar barn och unga vars föräldrar sitter i fängelse. Alicias familj tog tidigt kontakt med organisationen.
– Det var där jag kunde börja prata om allt. Det har betytt jättemycket, att känna att man inte är ensam.