Två personer står vid Domkyrkan i Karlstads ljusträd och tittar på ljusen.
Lyssna

Öppna dörrar till stillhet och ro

Tänk om Domkyrkan kunde vara öppen jämt. Biskopen och vaktmästaren delar samma dröm.  - Det finns kyrkor i stiftet som är det. Jag kan tycka att det är läckert, säger Sören. ­ - Att kunna gå hit precis när man vill … tänk för den som vaknar och mår dåligt klockan tre på natten … så fint det skulle vara, säger Arne. Men ja, det är en orealistisk tanke i vår tid, fast ändå inte. De låter den leva.

Jag lämnar alltid besökare i fred men pratar så klart med dem som vill

Text: Helena Söderqvist | Bild: Øyvind Lund

Domkyrkan är allas. Att dörrarna är öppna, både bokstavligt och bildligt, är väldigt viktigt. Det tycker Arne Lövström och Sören Dalevi.
Vaktmästaren och biskopen pratar från varsitt vardagshåll. Den ena mellan två måndagsmöten och den andra innan mässan måste roddas. 
Hit, till deras andra hem, ska människor kunna gå av vilken anledning som helst. För att sitta ner i stillhet en stund, tända ett ljus, samla sina tankar eller be. 
– Det är ett sätt att möta Gud på tu man hand, som inte är så pretentiöst och inte tar så lång stund, säger Sören. Vi lever i en orolig tid, människor vill kunna gå till kyrkan. 
Här ska också finns ord att ta med sig hem. Arne fyller på bokbordet med biskopens böcker. 
– Ingenting som erbjuds av kyrkan kostar pengar. Allt finns här gratis för den som vill.

”minst lika viktigt som gudstjänsterna”

En sekulär svensk går i snitt 50 gånger per liv till kyrkan – för dop, bröllop, begravningar, konserter med mera. Det framgår av religions­professor David Thurfjells forskning.
– Räkna så får du se att det stämmer. Och då är inte besöken när man tänder ljus eller bara sitter ner en stund medräknade. Jag tycker att det här är en intressant form av religiositet, säger Sören. 
Sen finns det de som går 50 gånger per år till kyrkan. Men det är viktigt att även den som går 50 gånger per liv räknas, tycker han.
Arne resonerar i samma riktning:
– Att det är öppet här alla dagar i veckan är så viktigt, minst lika viktigt som gudstjänsterna.

Ungefär hälften av de som kommer in under en dag tänder ljus, övriga vill bara sitta en stund, eller gå runt och se sig omkring.
– De kommer oftast ensamma och är sällan intresserade av att prata. Jag lämnar alltid besökare i fred men pratar så klart med dem som vill, säger Arne.

Fler vill tända ljus

Antalet som besöker kyrkor har ökat över tid. Trenden är tydlig. Sören stöder sig på tyska undersökningar under 50 år och Arne på sina 40 jobbade år. 
Rengöringen av hållarna i ljusträdet är ett handfast domkyrkoexempel. De blir allt fler, minst 30 om dagen tas om hand. Stearinresterna i botten måste pillas bort med en skruvmejsel så att nästa dags ljus kan stå stadigt. 

137 lågor får plats samtidigt. En vanlig vardag brinner mellan 30 och 40. Ibland, särskilt under jul och vid allhelgona, är trädet helt fullt. 
– Då bildas det till och med kö. Folk står gärna och väntar på sin tur i stället för att sätta sig ner. Det är något jag lagt märke till, säger Arne. Det är samma sak vid nattvarden. Det verkar som att vi tycker om att stå i kö.

Demokratisk kyrka kräver öppenhet

Han bär på många iakttagelser från sina 40 år som vaktmästare i kyrkan. Biskopar och domprostar har kommit och gått, liksom teologiska trender. Men öppenheten består. Strävan efter att människor, oavsett tro och tvivel, ska känna sig välkomna är den samma, upplever Arne. En demokratisk folkkyrka förutsätter öppna dörrar.
Det får inte vara så komplicerat, tycker Sören. Han förklarar att folkkyrkans uppgift är att ”förkunna frid till oroliga människosjälar” och citerar biskop Einar Billing.
– Redan 1920 skrev han: (Folkkyrkans uppgift )”... är att bringa evangelium om den Guds frid, som övergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar. Det är inte en av kyrkans uppgifter – det är det hela.”
Motsatsen till en öppen folkkyrka, vad är det?
– Motsatsen är den instängda sekten, bara till för de som har kunskapen. Svenska kyrkan har alltid odlat motsatsen. Öppen för alla.
Men i en tid då samhället går mot ökad bevakning och fler låsta dörrar, även i de offentliga rummen; 
Hur tänker kyrkan?
– Vi måste vara realister och förstå att hotbilden ökar även mot oss men det hindrar inte att vi har öppna kyrkor. Man får väl använda lite sunt förnuft. Vi stänger inte men måste öka medvetenheten om risker, säger Sören. 
Som Domkyrkans toaletter. De är numera bara öppna i samband med arrangemang och då det finns folk på plats.
– Det blev ett tillhåll för narkomaner, vi fick lösa det på det sättet, förklarar Arne. 

”Plocka bort de mest värdefulla sakerna”

Stölder är ett annat problem. Förr i tiden fanns en respekt för rummet, man snodde inte saker i Guds hus. Men det är inte längre någon självklarhet. Fast samtidigt inget jätteproblem, och kanske ett pris man måste betala, funderar Arne. 
– Plocka bort de mest värdefulla sakerna. Det är smart, säger Sören.
Att engagera volontärer som värdar är ett annat sätt att värna öppenheten. Och att ta vara på ”Jesus-trenden” – att unga visar ett ökat intresse för kristendom.
– Vi har fler unga besökare på gudstjänsterna. Det har sett ut så ett tag nu. Jag hoppas att det fort­sätter och att vi kan ta vara på det. Fler ungdomar i Domkyrkan, det önskar jag för framtiden, säger Arne.
Kanske på fredags- och lördagskvällar, kanske till och med en nattöppen Domkyrka.