Ristning i Karlstad domkyrka gjord 9/4 1957 av Claes Sturegård.
Utan tvekan är det jag som ristat i domkyrkotornet, men detta har jag förträngt. Jag är inte stolt över ingreppet som skedde i samband med min konfirmation.
Konfirmationen och undervisningen leddes av komminister Elinder i själva domkyrkan liksom konfirmationsakten. Sannolikt var detta de enda tillfällen jag besökte domkyrkan, medan min söndagsskola var i Tabernaklet och scouter i Betlehemskyrkan.
Som dyslektiker kämpade jag mig igenom skolan och satsade på
ämnen som passade mig såsom matte o naturvetenskap och undvek så gott det gick de delar som var svåra för mig: Stavning och utantilläxor. Det funkade i skolan genom att blanda framgångar med motgångarna men i konfirmationsundervisningen blev det motigt.
Gruppen jag konfirmerades i 1957 var sammansatt av 44 pojkar från realskolan vid Karlstads Högre Allmänna Läroverk. (Allmänna var dock inte klasserna i realskolan utan uteslutande pojkar, som lyckats bli antagna från folkskolan, var välkomna.)
Som jag minns det var undervisningen starkt inriktad på utantill läxor. Bibelcitat eller psalmverser. För att klara hemuppgifterna lästa jag på och sen placerade jag mig alltid i mitten av kyrkbänkarna för att höra psalmversen eller vad det gällde upprepas ca 20 gånger innan det var min tur. Pastor Elinder började alltid i ena änden av gruppen, kanske för att underlätta för de svaga. Ändå stapplade jag mig alltid och var plötsligt dumbommen i gänget. Det var en ny och obehaglig men sannolikt karaktärsdanande upplevelse som jag berättat till leda för släkt o goda vänner. Nu kan de dessutom få se bild på min frustrationsristning, 199 trappsteg upp i Karlstads gamla fina och välbevarade domkyrkotorn.