Vad liten den är! Det är min första tanke när jag kliver av utanför Nidarosdomen. Nästan trettio år har gått sedan jag var här sist. Jag hade ingen mobiltelefon på den tiden och tog inga bilder. Minnet har fått sköta dokumentationen på egen hand. Har jag blivit längre? För inte kan väl en katedral krympa?
Den här gången har jag kommit till Trondheim med buss tillsammans med trettiofyra ”bussgrimer” från Karlstads stift. Nu lämnar vi staden igen för att göra som många pilgrimer före oss gjort: vandra längs Ladestigen och Gudbrandsdalsleden med kurs mot Nidarosdomen.
Det är dit blicken söker sig. Åtminstone när vandringen börjar.
Vi går på led i tystnad. Som ett färgglatt pärlband ringlar vi fram längs leden. När en löpare passerar med hastiga andetag märker jag hur långsamt vi går.
I tystnaden umgås jag med mina egna tankar. Borde jag tagit på mig regnbyxor istället för solglasögon? Hur långt har vi kvar? När är det dags för smörgåsen i ryggsäcken?
Men långsamheten gör också något med mina sinnen. Jag ser måsar och svarta stenar längs kuststripan. På andra sidan vägen breder ett hav av maskrosor ut sig. Vinden för med sig en smak av salt. När jag tittar framåt möter jag bara nackar och ryggsäckar. Jag vänder mig om och en medvandrare ger mig ett litet leende som gör mig oväntat rörd.
Vi lever i en tid där mycket handlar om att prestera och samla upplevelser. Det är det stora som lockar. Det som syns och går att visa upp för andra. Själv längtar jag efter något annat.
Klockan på armen surrar till. Dagens stegmål är uppnått. Samtidigt lossnar en liten kärna från tänderna. Jag tuggar på den. Tänk att det finns så mycket smak i något så litet. Kanske är det först när man saktar ner som man lägger märke till sådant.
Vi stannar och samlas i en ring för en reflektion. Som medskick till den fortsatta vandringen får vi frågan: Vad är Gud för dig?
Att pilgrimsvandra är inte bara att umgås med vackra vyer. Det är också att gå genom det vardagliga livet. En elcykel swishar förbi. En barnröst ropar hallå! Det luktar pannbiff med lök. Vi vandrar längs vägar med biltrafik och soptunnor. Och medan det yttre bruset pågår tänker jag på min pappa, hör hans röst djupt inne i mig. Är det regn eller tårar jag fått på kinden?
När kyrkklockorna börjar kalla pilgrimer till mässa förstår jag att målet är nära. Tänk att jag kommit fram med hjälp av min kropp, denna vandrande lilla katedral av kött och blod. Solen bryter igenom molnen när Nidarosdomen reser sig framför mig igen. Och då slår det mig: Vad stor den är.