Det började med att vi syskon skulle måla påskbrev. Alla barn runtomkring, cirka ett 80-tal, skulle få ett varsitt. I början var vi entusiastiska men med tiden falnade glöden och våra föräldrar fick ta över. Pappa kunde måla hela brev brandgula bara för att få det gjort. Sedan veks breven traditionsenligt och fylldes med godis. Utanpå skrevs skämtsamma adresser, till exempel: Påskkärringen Pia, Äggvägen 4, Blåkulla.
Så långt hade inte många tårar fällts, men på påskaftonen skulle alla barn kläs ut
och i smyg kasta påskbreven på kompisarnas yttertrappor. Blev man upptäckt blev man jagad – och då var smällare tillåtna så man kunde få en bomb kastad efter sig. Jag var livrädd. Hemma väntade nästa prövning: att själv jaga barnen som kom till oss. Jag minns hur jag ligger på badrumsgolvet och gråter medan mamma ropar utanför: ”Kom ut nu, Håkan kommer, du måste jaga honom!”
Idag när jag berättar om det här skrattar folk och frågar varför jag deltog i detta? Men så är det med traditioner, de kan ha ett så starkt grepp om oss att vi aldrig ifrågasätter dem. Nu när jag är vuxen och präst älskar jag påsken i kyrkan men även den omges av traditioner. Skillnaden är att dessa traditioner har ett djupare syfte; vi följer Jesus väg mot korset och uppståndelsen. Och traditionerna är här inte viktigare än själva gudstron. Nej att ha en gudstro är att ha en relation med Gud och som alla relationer är gudsrelationen dynamisk och levande. Välkommen till kyrkan i påsk.
Blott i det öppna har du en möjlighet. Ut i det fria skall du med Herren gå. Ps.90
Ann-Charlotte Uggla är präst i Nor- Segerstads församling