Jag funderar på vad man egentligen gör när man inte tror. Alltså, vad motsatsen är. Vet man? Tvivlar man? Förnekar man? Eller har man bara, som det heter, inte kommit till tro, än? Somliga menar att de inte bryr sig alls om saken och haken är kanske att frågan om man tror eller inte är så stor att den skymmer alla rimliga svar.
En gång drömde jag om att bli präst och även om det blev bäst för alla att yrkesbanan tog en annan riktning, känner jag sympati för pojken som upptäckt någonting stort och dessutom ville gå ut i världen och berätta om det. Sen gick det som det går, det gick på tok – men jag har ändå fortsatt söka; i Bibeln, sångerna, naturen, konsten, böckerna, poesin och hos människorna.
Efter vad vet jag inte. Och kanske är det en motsats till att tro, tänker jag; att söka vidare, trots allt. Vad vi letar efter skiljer sig åt, liksom svaren, men ingen kan gå här nere utan att någon gång försöka hitta ett sammanhang, någonting som förklarar, förenar, förstorar – eller förenklar.
Etiketterna får vi sätta själva. Pär Lagerkvist kallade sig “en troende utan tro, en religiös ateist” och kollegan Nils Ferlin, som kom från en religiös släkt, kunde aldrig hitta en sådan tro själv, trots att han försökte. “Farfar var präst han, och schartauan, men jag är ett flarn och ett spån” säger han i en dikt. Och efter en närmast religiös naturupplevelse ropar han i “Ett minne”:
Herre jag ber dig ju blott: lär mej att älska ditt rike och bära de dagar jag fått!
Han vänder sig alltså direkt till den Gud han inte ens tror på. Det är lätt att känna igen sig i paradoxen, men den ger också en gnutta hopp till oss sökare. Längre bort än så är alltså inte Gud! Så jag fortsätter att vända på varje sten, det är jag skyldig livet, och om inte annat kommer sökandet i sig att hjälpa mig att bära de dagar jag fått. Och det är gott nog.
Per Wiker
Kommunstrateg och frilansskribent