Text: Marie Lundström Bild: Mikael Almehag
För fem år sedan drabbades hon själv av det hon beskriver som sitt livs största förlust – när hennes älskade hund Sirius dog efter tolv års trogen vänskap.
– Jag var medveten om att jag i min förtvivlade sorg skulle komma att stå hudlös inför att många i min omgivning skulle ha åsikter om att det inte riktigt var ”okej” eller ”normalt” att sörja ett djur så som jag gjorde, eller älska någon så mycket som jag älskade Sirius, eftersom det trots allt ”bara vara en hund”. Det var ju inte en människa. Ändå var jag inte beredd på hur svårt det skulle bli, säger hon.
Efterlyser en attitydförändring
Charlotta, som är socionom och legitimerad hälso- och sjukvårdskurator, tycker att det bör ske en attitydförändring i samhället med mer förståelse för att sorgen kan te sig olika och att djuren kan betyda enormt mycket för oss.
– Forskning visar att hussar och mattar kan bli lika psykiskt påverkade och belastade av att följa ett djur till den sista vilan som när det sker i mellanmänskliga relationer, med till exempel utmattning och depression som följd.
”hitta en ny mening igen”
När hon så småningom började komma ur den värsta sorgen kom idén om att starta en kris- och sorgmottagning med husdjuren i fokus.
– Då kunde jag dra nytta av både min profession, min kärlek till djur och den svåra erfarenheten, och på det sättet också hitta en ny mening igen.
”Otroligt fin gåva”
Klienterna tar hon emot hemma på landet i Väse – många via videosamtal för kundkretsen finns i hela landet. Utöver enskilda samtal ordnar hon också sorgegrupper som hittills enbart har varit digitala.
Är det alltid på grund av sorg som man söker sig hit?
– Det är huvudanledningen till att många hör av sig, antingen innan en väntad död för ett djur när det börjar åldras eller efter att det har dött. Men det kan också vara kring ångest, oro eller nedstämdhet ifall djuret är sjukt eller om det har hänt något, som att det har varit med om en olycka eller sprungit bort. Eller att man tvekar att skaffa ett nytt djur efter att man förlorat ett, av rädsla för en ny förlust.
Vad utmärker kärleken till och från våra djur, enligt dig?
– Många beskriver att den är ”ren” på ett sätt som vi inte upplever med människor. Den är villkorslös för de dömer oss inte för hur vi ser ut, mår eller hur vi lyckas i karriären, utan gillar oss oavsett. Jag tänker att djurens kärlek är en otroligt fin gåva som vi ska ta emot och förvalta med omsorg och stor respekt.
– För en del kan det också vara den första riktigt trygga och sanna relationen. Djuret kan vara den som både visar oss vad villkorslös kärlek egentligen är men också den som lär oss hur det är att ge villkorslös kärlek tillbaka.