Biskop Sören Dalevi: ”Du kanske redan tror”

Text: Sören Dalevi, bild: Marcus-Gunnar Pettersson

Han såg förvirrad ut. ”Är ni… ateister?”. Ingen räckte upp handen. ”Men… vad är ni då?”.

Ja, vad är vi? Helt klart är att gymnasieungdomarna och den koptiske prästen hade olika syn på vad ”tro” är. För den koptiske prästen stod det för en självklar tillhörighet till en tradition som man föddes in i. För gymnasieungdomarna stod det, gissar jag, för ett exklusivt, medvetet intellektuellt val.

Så frågan är: Vad är det att tro? I Bibeln beskrivs på flera ställen hur människor kommer till tro på Jesus. Det sker i de flesta fall ögonblickligen. Jag tänker till exempel på de första lärjungarna, som ”genast” lämnar sina nät och följer honom (Markus 1:18).

Mer ett sätt att leva

Det får mig att tro att många av de första kristna i egentlig mening inte hade så mycket intellektuella kunskaper om vad kristen tro stod för. Snarare hade de mött en verklighet som var större än dem själva. Kristen tro var för dem inte främst en intellektuell, logiskt sammansatt trosövertygelse, utan snarare ett sätt att leva sitt liv, ett sätt att förhålla sig till Gud. De kände så att säga igen Gud när de mötte honom.

Nya testamentet är som bekant skrivet på grekiska, och grekiskans ord för ”tro” kan också översättas ”tillit”. Det är nog det som ordet ”tro” i många avseenden avser: att ha tillit till något.

Relation mer än lära

Att tro är alltså snarare något känslomässigt än intellektuellt. Den äldsta kristna trosbekännelse vi stött på är också påfallande enkel: ”Jesus Kristus är Herre”. Vi vet också att människor i den tidiga kyrkan hade olika trosuppfattningar. Trots dessa intellektuella olikheter kunde de alla kalla sig kristna. Jag skulle därför vilja hävda att kristen tro i första hand handlar om en relation, och först i andra hand om en lära.

Tro är inget som vi tänker eller förstår, utan snarare en relation till den som skapat oss. Tro levs i all enkelhet, i vardagen. Tro är nyfikenhet och öppenhet, en attityd som växer fram inifrån. Religiös identitet handlar med andra ord oftare om saker man gör än om idéer man har.

Hjärtats förtröstan

För att säga det med Martin Luthers ord i Stora katekesen från 1529: ”Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.” Kort därefter konstaterar Luther att Mammon (alltså pengadyrkan) är hans samtids vanligaste avgud. ”Ty man skall finna högst få, som är vid gott mod och som inte sörjer eller klagar, när de inte har något ut av Mammon”.

Med andra ord så menade Luther att alla människor har en tro, frågan är bara om hon erkänner det för sig själv eller inte. Luther igen: ”Att ha en Gud betyder att ha något varpå hjärtat helt förtröstar”.

Det räcker inte med att samla pengar på hög, det räcker inte med att göra karriär, det räcker inte med att ha villa, Volvo och vovve – människan har behov av något mer. Något ”varpå hjärtat helt förtröstar”. Så tänker jag att det är med tro.

Våga lyssna

Att vara människa är att vara sökande och lyssnande. Och lyssnar vi riktigt noga, kan vi höra en ljus ton inom oss själva, en gudsröst i vårt inre. Vägen till tro börjar med att vi lyssnar till den rösten, till den längtan, och vågar säga ja till den.

Vågar vi det? Klart vi gör!

Vi har ju tillit.