Text: Helena Söderqvist
I många församlingar är det här inget nytt. Människor har länge mött Gud både i tystnad och i rörelse.
– Men kroppsliga praktiker i kyrkan, som dans, yoga och meditation, har gått lite under radarn.
Intresset för hur kroppen kan fördjupa relationen till kyrkan håller på att öka.
Forskarna har undersökt vad som händer utanför gudstjänsterna. Och vad de nya andliga vägarna betyder för människor.
De fann en stor bredd – både i aktiviteter och deltagare.
– De kroppsliga praktikerna upplevs som djupt meningsfulla och är ett annat sätt att närma sig kyrkan, säger Katarina Plank.
Det som håller på att hända beskriver hon som en “immanent vändning” – ett begrepp som innbär att det vardagliga och världsliga tar plats i kyrkorummet och blir en självklar del av den kristna andligheten. Ungefär som när ljusbärare introducerades för snart 60 år sedan.
Religiösa rötter
Kritiska röster finns. Ett vanligt argument är att yoga och meditation har rötter i andra religioner och inte bör blandas med den kristna traditionen.
Katarina Plank protesterar. Det handlar inte om att blanda religioner.
Yoga och meditation blev först en del av vårt sekulära liv, till exempel på gym, därifrån har de tagit sig vidare till de kristna sammanhangen.
Yoga på gymmet eller i kyrkan – vad är skillnaden?
– Miljön spelar stor roll. Det finns en kristen inramning. Att sitta i kyrkorummet, i en helig atmosfär, ger en helt annan upplevelse.
Men många har svårt att sätta ord på upplevelsen.
– Känslan sitter i kroppen och är inte buren av ord. För de som deltar handlar det om att må bra och känna en djup meningsfullhet, säger Katarina Plank.