Text: Pernilla Fredholm Bild: Matilda Audas Björkholm
Emma Audas vill vara tydlig med att hon inte har något emot att människor pratar om sina relationer. Tvärtom kan samtal och program som Gift vid första ögonkastet fungera som en ingång till att diskutera svåra frågor. Men problemet uppstår när vi tror att allt går att lösa med rätt metod. Vi vill så gärna undvika att bli en del av statistiken som säger att hälften av alla äktenskap slutar med skilsmässa.
– Vi har en idé om att relationer går att säkra genom kunskap och träning. Att om vi bara utbildar oss, tittar på relations-tv eller läser rätt bok så blir vi bra på relationer. Men jag tror inte det fungerar så.
Flyttar fokus
Visst hjälper det att kommunicera och vara klok, menar hon. Men relationerna blir bättre om vi är måna om våra liv, hur vi betraktar verkligheten och vår plats i världen. Därför vill Emma Audas flytta fokus från själva relationen till det sammanhang den finns i.
– Vi behöver rikta blicken bort från oss själva. Vi kan bli navelskådare inte bara som individer, utan också som par eller familj. Men ofta mår vi bättre när vi frågar oss: Vad kan jag bidra med?
Hon är skeptisk till tanken att två människor ska bli en helhet som är sig själv nog. När hon har vigselsamtal med par som ska gifta sig, berättar de ofta hur de kompletterar varandra.
– Då frågar jag vad de istället lär sig av varandra, för det är en intressantare fråga. Jag brukar också fråga vad som skulle kunna få dem att lämna varandra. De tror nämligen ofta att det skulle handla om otrohet, och inte om de faktiska farorna: tristess, meningslöshet, sjukdom, oförmåga att mötas.
Skaven formar oss
Och när de formulerar detta kan man fortsätta undersöka: Vad händer om ni närmar er ett sådant läge i er relation? Vad gör ni då? Vilka varningssignaler tänker ni kan dyka upp? Och vem pratar ni med då?
Men äktenskap och kärleksrelationer ska inte heller vara alltför bekväma, resonerar Emma Audas. Relationen skapar skav och motsättningar, och det är där vi formas. Att älska någon är att stå ut med att den andra är annorlunda än jag själv – och ibland annorlunda än jag önskar.
– Det viktiga är att vi inte gömmer oss för varandra, vilket jag tror är ganska vanligt att vi gör. Antingen genom att vi inte vågar säga vad vi tänker, visa vem vi är eller att vi backar så fort den andra uttrycker ett obehag eller en osäkerhet.
Hon återkommer till sitt grundperspektiv: kärleken har ett syfte som går utöver den egna lyckan. Äktenskapet är ingen slutstation eller mål, utan en plats för övning, växt och delaktighet i något större. Vi måste ha en större mening – annars kommer vi inte att klara av när det svåra kommer.
– När allt kretsar kring det egna livsprojektet eller barnens aktiviteter tappar vi lätt våra intressen och kontakten med omvärlden. Frågan borde snarare vara: hur kan vi höra ihop med andra?
”Ofta har vi fastnat i roller”
Emma efterlyser ett mer sant tal om våra relationer, och lyfter fram otrohet som ett område där vi behöver tala mer nyanserat. Att otrohet nästan alltid känns som ett stort svek är inte konstigt, menar hon. Men:
– När personer som varit otrogna berättar om varför, kretsar det sällan kring den de mött. I stället talar de ofta om hur otroheten fick dem att känna sig. Ofta har vi fastnat i roller – kanske som den ständiga besvikelsen, eller den som aldrig räcker till. Eller så har vi tappat något av vår livsgnista, vår tro på att våra liv spelar roll. Vi är kanske missnöjda med vem vi blivit. En otrohet kan blottlägga det här och bli en kris som hjälper oss att se sannare på vårt liv.
Men hur kommer det sig att människor ens gifter sig i ett samhälle där det inte längre är nödvändigt, där samboende är lika accepterat?
– Att gifta sig är egentligen att skapa en hög tröskel. Jag tror att vi vill se äktenskap som ett stort åtagande, vi vill stå till svars för någonting. Samtidigt som det så klart är viktigt att vi kan ta oss ur det, om vi behöver det.
Att det finns en poäng med att gifta sig handlar inte om att äktenskapet är en finare livsform än samboende menar hon, men att det kan vara en ram som hjälper kärleken att tas på allvar.
– Människan är rituell. Man kan alltid hävda att en rit är onödig. Men det är just riterna vi tar till när vi vill att något ska spela roll. Därför vill vi fortfarande gifta oss – trots skilsmässostatistiken.
Varför gifta sig?
Vigsellöftet då – varför lova varandra kärlek tills döden skiljer oss åt, när vi inte vet om relationen håller livet ut? Emma Audas, som själv är skild och omgift, tycker förvisso att frågan är begriplig.
– Men poängen är att vi inte kan garantera hur det blir, annars skulle vi inte behöva löften. Jag ska klara av att lova, och samtidigt stå ut med tanken att jag inte vet vad framtiden för med sig. Och för mig har det varit något av det finaste – att få stå framför altaret en gång till och lova på nytt, tillsammans med en kyrka som hoppas med mig.