I skidspåret med kropp och knopp

Välkommen till Hannas blogg – kropp och knopp i fokus

Här kommer ni att kunna följa Hannas träning, steg för steg, kilometer för kilometer. Det blir en plats där vi samlar både framsteg och funderingar, en fin blandning av fysisk aktivitet och mentala reflektioner.
Ni kommer att kunna se hur långt Hanna har åkt skidor på snö och kanske få lite inspiration till er egen träning. Kanske dyker det upp några enkla tips, små morötter eller tankar som får er att ta det där första steget mot ett mer aktivt liv.
Det här är inte bara en träningsdagbok och en insamling till Act Svenska kyrkan, det är en resa där kroppen får jobba och knoppen får vila (eller ibland tvärtom). Välkommen att följa med!

v. 50

Fotspår i snön

I vinterns tystnad tog jag idag inte skidorna - utan mina vinterskor - och vandrade där jag annars brukar springa på sommaren. Istället för ett snabbt tempo på skidspår så blev det en stilla och vilsam promenad med ett mjukt knarrande under fötterna och snön som föll sakta omkring mig. Jag drog djupa andetag och kände hur varje steg var ett val att sakta ner - att vila. 

När jag gick där, i det vita landskapet som jag annars känner så väl till från sommarens löparpass, mindes jag bilden från den klassiska dikten "Fotspår i sanden": två par fotspår i sanden men ibland bara ett par fotspår - och att det är i våra tyngsta stunder vi inser att vi blivit burna av Gud. 

Men idag var det inte sand under mina fötter utan snö. Ändå känns samma symbolik: mina fotspår i snön blir ett vitt tecken på ett medvetet val - att stanna upp, känna den fluffiga snön , låta kroppen vila och själen hämta andan. Kanske är detta också ett ögonblick då någon annan, en stillsam närvaro av Gud, bär mig. 

Att vandra där jag sprungit så mycket i sommar blir en påminnelse; ibland behöver man verkligen bara sakta ner. Att känna tryggheten i att promenera, medveten med ett öppet hjärta. 

Om du känner dig trött, stressad eller bara söker vila - kanske är det då dags att lämna tempot och låta dina fotspår forma en ny, stilla väg? En väg som bär dig, ibland buren av oss själva och ibland av Gud. Ett tillfälle att också kunna forma böner till Gud. 

Vecka 49

När vintern visar sig från sin vackraste sida

Vintern - när snön lagt sitt tysta täcke över mark och skog, när kvällarna glider in i den blå skymningen och himlen plötsligt lyser upp av norrsken - då blir det möjligt att uppleva något stort; naturens tystnad, skönhet och himmelska ro. 

Att ta på sig skidorna och ge sig ut i detta landskap - att se skidspåret dra sig fram mellan snötunga granar, att höra gnirket från stavspetsarna i snön - i varje staktag, att känna den kalla, klara luften mot kinderna - det är som att träda in i ett annat rum. Ett rum där tid och stress faller bort och där det bara finns nuet, pulsen och andetaget. Där i de tysta vinterskogarna, under stjärnorna och norrskenet så känner jag Guds närvaro. 

Det är en välsignelse - en gåva - att kunna få uppleva vintern på det här sättet. Att åka skidor i gnistrande snö, att stå och titta upp mot stjärnhimlen och norrskenet. Många får aldrig ta del av den gåvan. Därför tänker jag att det är så viktigt att vara tacksam för det vackra och att också dela med sig av upplevelsen genom berättelser, diktande, foton och målningar. Ja, att kunna förmedla de fridfulla stillheten där Gud kan anas. 

Vecka 48

When right is not right - eller vem bryr sig?

Skidåkning kan vara mycket hightech, ja, en riktig prylsport. Men det behöver inte vara så. Det finns de som genomfört Vasaloppet med gamla, uttorkade skidor. Eller med gammeldags träskidor - som när jag åkte Jubileumsvasan 2022. Det gick det också, fast det tog bara lite längre tid. Tid är väl allt man har när man åker Vasaloppet. Man har god tid på sig och är det dåligt väder så brukar arrangören till och med förlänga stopptiden eller reptiden. Just repet räds många åkare för, men arrangören brukar vara ganska frikostig ändå, särskilt vid dåligt väder. Det är vid mörkrets infall som man blir strängare - för säkerhetens skull. 

På bilden nedan går det hitta ett fel. Jag sitter vid roddmaskinen - en god vän när det är alltför kallt ute för skidåkning. Det var 21 minusgrader den kvällen, så gymmet blev en naturlig utväg. På med träningskläderna och strumporna. Inga märkvärdiga kläder, strumporna har nog några år på nacken. Därför har ett viktigt märke på dem blekts. Något att hålla reda på för passformens skull - inget jag märkte förrän på roddmaskinen. Men vem bryr sig?

Vecka 47

Vila

”Du måste pressa bak axlarna när du gör sittande bänkpress.”. Det rådet kom lite för sent av maken, så nu har jag fått lite ont i en axel. Som tur är så gör man inte riktigt samma rörelse i skidåkningen. Axeln kommer nog få den vila som den behöver. Men jag får ta det lite lugnt.

Det kan ju verka vara en småpotatis - men med det som hänt så kan jag ana kvalen elitåkare kan känna om de skadar sig eller känner av en förslitning. De vill inte att det ska spoliera satsningen inför tävlingssäsongen. Jag gör ju en storsatsning nu när jag inte bara ska åka Vasaloppet för min egen skull utan också för Act Svenska kyrkan och en bättre värld. Ja, det hela har fått ett högre syfte och då vill jag ju att kroppen ska hålla.

Ordet vila har fått en större betydelse för mig – för återhämtningens och läkningens skull. Och så är det även med den andliga vilan. Det är där i den stilla susningen som Guds röst kan höras, särskilt när man är i kval och står inför val. Det beskriver jag också i en bönedikt ur min bok Du viskar mitt namn genom snöfallet (bokförlaget Proprius):

Du viskar mitt namn genom snöfallet

Varken i åskans dån

eller i stormens vind finner jag dig

Men i den stilla susningen

i det lätta snöfallet

där visar du dig för mig

Tack för att du viskar mitt namn genom snöfallet

Vecka 46

Världens ljus – några ord om Act Svenska kyrkan

Jesus uppmanar sina följare att vara världens salt och ljus i bergspredikan. I Matteusevangeliet 5:13-15 står det: ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur ska man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.”

När jag tänker på Act Svenska kyrkan så ser jag det som världens salt och ljus. Act Svenska kyrkan driver många olika projekt för en bättre värld och kämpar mot sociala orättvisor. Något jag brinner för och som Act Svenska kyrkan jobbar för är klimaträttvisa där människor och samhällen stärks för att kunna hantera klimatkrisen. De mest utsatta och fattiga drabbas hårdast av klimatförändringarna. Ett projekt är att Act Svenska kyrkan stöder småbrukare, kvinnor och unga med bland annat påverkansarbete för skuldavskrivning och klimaträttvisa. Jag tänker särskilt på den hjälp som kvinnor i Tanzania, Etiopien och Honduras får genom spargrupper och microföretagande. Ett sätt för dem att bli hållbart självförsörjande och påverka sin framtid. Här får Act Svenska kyrkan vara som ett ljus och vi alla får vara med i det arbetet, som ljuslågor, med våra gåvor.

Vecka 45

Bärkraft?

I Johannesevangeliet 14:27 säger Jesus de uppmuntrande orden: ”Känn ingen oro och tappa inte modet.” De orden bär mig i alla möjliga situationer; hemma, på arbetet, i skidspåret - Ja, under träningen. Orden påminner om Guds bärkraft. Jag har skrivit en bönedikt om detta i min bok ”Du viskar mitt namn genom snöfallet”:

                                  Spårens bärkraft

                            Se på fåglarna som flyger
                                    som söker mat
                                  som nyfiket pickar
                                Fåglarna hoppar runt
                             små avtryck bildar cirklar
                               efter deras klor i snön
                                    liksom skidspår
                  stadiga banor som omsluter skidorna
                            för att inte kunna glida ur
                   Hjälp mig att lita på spårens bärkraft

Det fanns inga spår uppe på myrarna när jag åkte Vasaloppet senast - då jag bröt i Mångsbodarna. Det gick inte att lita på spårens bärkraft.

När jag nu ska åka Vasaloppet första mars 2026 så får jag räkna med att samma sak kan inträffa och därför tränar jag därefter. De första två och en halv milen helt utan spår på myrarna kräver stakning och muskelkraft att hålla ihop benen. Så jag varvar löpning med styrketräning – marklyft är bäst för att bli stark i benen. Men det kommer ändå bli jobbigt uppe på myrarna i Vasaloppet. Då får bibelordet, ”Känn ingen oro, tappa inte modet”, följa med i mitt huvud.

Hannas blogginlägg vecka 45.