Efter över en veckas sträng kyla så gick äntligen att ge sig ut i skidspåret. Den fallande snön var som lovikavantar. När det är sådan typ av nysnö så blir det som sandpapper i skidspåret. Det enda jag noterade under åkningen var att jag hade bra fäste i uppförsbackarna. Det jag inte noterade, i lyckan av att äntligen kunna åka igen, var det sträva skidspåret på flacken och i nedförsbackarna.
Jag fick verkligen ta i när jag stackade och diagonalade. Och det märkte jag inte förrän efteråt. Jag var helt färdig, trots enbart 7 km åkta. Jag tänkte att det var något fel på mig. Jag hade ju även varit förkyld. Där var förklaringen. Men alla andra som också åkte den kvällen gav besked, när vi sedan satt och fikade inne i klubbstugan, det var nysnöns fel. Och det var ju precis det som hände när jag åkte Vasaloppet 2019 i snöstorm och nysnö. Skidspår som sandpapper. Oglid. Jag hoppas Vasaloppet jag nu ska åka inte har nysnö. Jag vet inte vad som är värst; nysnö eller dåliga / sönderkörda spår? Kanske nysnö ändå, den går ju knappt att staka på.
Detta blogginlägg blev en klagovisa - alla pass är inte lika roliga, men ger ändå viktig träning till det som komma skall.