Min favoritbibelberättelse ur Gamla testamentet
Predikaren 3:1–8
En insikt som drabbade mig när jag blev äldre var att olika tider passerade. Det var inte samma tid, hela tiden. Tillståndet var inte konstant och förutsägbart, tvärtom, saker och ting förändrades varken sig jag ville det eller inte. Det ligger inte bara i min natur att vilja bevara det som är, det ligger i allas natur, att ha svårt för att acceptera att allt har sin tid.
Fortsätter man läsa ur Predikaren, så är det inte särskilt upplyftande. Författaren måste varit särskilt melankolisk när boken författades. Jag tolkar ändå allt har sin tid som hoppfull och som en försonande berättelse.
När en tid tar slut, tar en annan vid. Den tiden som varit har bara varit, inte fallit i glömska – vi minns den ju, fast vi inte kan vara i den. Den nya okända tiden har då börjat, med sina villkor och förutsättningar och det är i sin ordning. Allt har sin tid, våra liv är uppbyggda så. Gud skapade våra liv på det sättet, att vi ska få uppleva mycket genom att se till att inget är konstant.
Jag dokumenterar mitt liv, som stöd att minnas det som varit. Jag fotar och antecknar och sparar olika föremål, kopplade till en viss händelse. Allt detta är noga sorterat i lådor med olika namn. En låda heter Jokkmokks församling, i den samlar jag alla goda minnen från Jokkmokk: en t-shirt sommarkyrkan gjort till mig, bio och konsertbiljetter, agendor från marknadens inledningsgudstjänst, små meddelanden, teckningar, kort, mina gamla kalendrar och en mängd fotografier. Det är en rik välsignelse att få vara delaktig i ett sådant sammanhang där dessa minnen skapas. Det är en tid att spara!