I Petras fall, som med många andra, fick hon och hennes barn lämna allt; vänner, familj, jobb och välkända miljöer, för att fly till en ny stad. Hennes man hade utövat både fysiskt och psykiskt våld.
-Jag är glad att jag lyssnade på socialen och gjorde det, men mitt liv kastades upp och ner bokstavligen. Jag hade det bra där jag bodde med jobb och bostad och sådant. Det var en sådan overklighetskänsla när vi skulle flytta till den nya staden, säger hon.
Det är ett antal år sedan de var tvungna att fly nu och livet har långsamt stabiliserats. Petra och barnen har fått tag i en bostad där de trivs samt en bra skola och de försöker bygga upp sin tillvaro igen. Det betyder inte att det är lätt eller att de ens blir lämnade i fred av mannen, men det går att hålla kontakten på en nivå som fungerar något så när även om det tar mycket kraft från Petra.
-Jag lägger min tid och energi på att barnen ska må bra. Jag vill ge dem ett så normalt liv som möjligt trots att inget är normalt i detta. Det är som ett extrajobb att fylla barnen med positivitet. De måste vara trygga.
Det har varit svårt att bygga upp hela livet på nytt från grunden. Att vara tvungen att flytta till en ny stad har känts ensamt och det finns eftervåld i form av bland annat vårdnadstvister och rättegång. I detta har Helsingborgs kvinnojour funnits med och stöttat.
-Kvinnojouren räddade mig från att gå under. När man har överlevt en våldsam relation blir livet aldrig sig likt igen. Då har min kontakt på kvinnojouren funnits. Hon är som ett stöd att falla tillbaka på när livet blir för tungt. Under perioder av oro, rädsla, brist på livslust, eller när jag helt enkelt behövt någon att prata med. Ett sms då och då, bara för att höra hur jag mår har betytt mer än ord kan beskriva, säger Petra.
Att vara tvungen att ge upp sitt jobb och flytta till en ny plats där man inte har något nätverk, är också svårt ekonomiskt. Petra har vid flera tillfällen fått stöd från Svenska kyrkan Helsingborgs insamling Swish for a Wish.
-Det har betytt jättemycket. Jag har kunnat köpa möbler till barnens rum och vi har haft möjlighet att göra flera aktiviteter. Vi har till exempel kunnat gå på bio, det är ju så dyrt. Och på Jumpyard, säger Petra.
Dessutom, berättar Petra, fick hon hjälp att täcka sina räkningar under en månad.
-Det gjorde att jag inte hamnade i en skuldfälla och fattigdom. Jag grät när jag fick den hjälpen.
Idag studerar Petra och försöker se hoppfullt på framtiden. Bland annat skulle hon vilja jobba med att göra skillnad för våldsutsatta kvinnor.
-Det senaste året har jag känt mig lite bättre och jag har lite hopp. Egentligen skulle jag vilja återvända hem, men det går inte. Det är ensamt där vi bor nu, men samtidigt så är jag mer fri. Jag vill inte gå runt och vara rädd.
Text: Josefine Sjöqvist