Ändå finns de där, både på magen och i själen. Vi har träffat en av författarna till antologin,
Idha Holmlund, för ett samtal om efterverkningar, men också om att gå vidare.
Idha Holmlunds bidrag till boken handlar inte så mycket om kejsarsnittet egentligen. Snittet
var hon beredd på. Det hon inte var beredd på var vilka följder det skulle få.
– Själva kejsarsnittet var inte så traumatiskt för mig. Jag hade en högriskgraviditet så ett snitt var ändå inplanerat även om det blev akut till slut. Det stora problemet var att det blev allvarliga komplikationer av snittet och att jag upplevde att jag inte fick någon
information om att det kan hända. Den enda information jag minns att jag fick var ett uppkopierat papper och jag kan jämföra det med min nuvarande partner som fått en sjukdom där han översköljs med information, berättar Idha Holmlund.
Om vi tar det från början, så drabbades Idha av havandeskapsförgiftning när hon väntade tvillingar och hon fick därför göra ett akut kejsarsnitt. När barnen väl förlösts lades de in på neonatalavdelningen. Idha själv var inskriven på BB och kände att det var svårt att få träffa barnen, vilket i sin tur skapade en känsla av utanförskap hos henne.
– Jag upplevde att det fanns en brist på samordning mellan BB och neo. Det var avdelningar som låg bredvid varandra, men det var som att de var jättelångt från
varandra, säger hon.
– Jag var tvungen att prestera för att få komma till neo och träffa barnen. Till exempel fick jag inte träffa dem förrän jag hade ställt mig upp. Jag förstår så klart att man måste skydda sig från blodproppar så man behöver komma i gång, men det är ändå inte så bra
att man känner att det finns krav på prestation för att få träffa sina barn.
Det var när Idha ställde sig upp som hon upplevde att det på något sätt ”klack till” i magen. Det är omöjligt att säga så här efteråt om det var då det hände, men några timmar senare blev det mer och mer varmt och gjorde mer och mer ont i magen.
– Det syntes inget, jag hade svårt att få fram hur ont det verkligen gjorde och den enda läkaren som fanns var upptagen med en yttre blödning, berättar Idha.
Smärtan i magen visade sig vara en diffus inre blödning som ledde till en akut operation på fyra timmar mitt i natten när man väl upptäckt vad det var.
– Jag har flera gånger känt mig ganska avfärdad av vården. Jag har haft problem efter kejsarsnittet som inte synts och har känt att man inte tagit mig på allvar. Och det var först långt senare som jag själv förstod hur allvarlig situationen var med den där blödningen,
säger Idha. Det tog ju några timmar innan Idha Holmlund kunde träffa barnen efter förlossningen och samma sak efter den efterföljande operationen. Även detta påverkade
henne i flera år.
– Jag kände mig bortkopplad, utanför, som om jag inte fick vara med. Det kan verka konstigt att några timmar kan spela så stor roll, men det blev så att jag upplevde att det var svårt att veta vad som hände och hur man skulle göra. Det finns någonting i det här att jag inte var med från början och det tog lång tid innan jag hämtade upp det försprånget,
säger Idha.
När barnen var fyra år inträffade nästa stora komplikation efter kejsarsnittet. På en lekplats, vid gungorna, kom den häftiga smärtan plötsligt tillbaka och efter att, i dubbelvikt ställning, lyckats ta sig hem på lådcykeln, insåg Idha till slut att hon måste åka till akuten.
– Först fanns det inga tankar på det. Det enda jag hade i huvudet var att jag behövde ta hand om barnen och att det var viktigt att jag skulle klara det själv. Smärtan visade sig vara tarmvred och även den här gången upplevde Idha att hon inte togs riktigt på allvar förrän man på akuten insåg att det var just tarmvred.
I DAG ÄR barnen nio år och Idha Holmlund känner att hon gått vidare. Visst kan det ibland dyka upp rädsla för plötsliga magsmärtor, men det är inget hon tänker på hela tiden.
- Jag äter inte sparris för det är trådigt och jag vill skydda magen och tarmarna, säger hon och ler.
Hur gjorde du för att gå vidare från hela historien kring barnens födelse?
– Man kan väl säga att livet tog över till slut. Livet fortsätter och händelsen bleknar efterhand. Vissa saker är så stora i stunden menändå fortsätter tillvaron och så är det ju med allt tänker jag. Att vara med och skriva antologin Ärr har inneburit att Idha varit
tvungen att återbesöka händelserna kring kejsarsnitt, första tiden med tvillingarna, den inre blödningen och tarmvredet. Bland annat har hon läst sina dagböcker från den tiden, tung läsning, krävande psykiskt.
– Men samtidigt har det gett mig ett avslut. När jag går tillbaka i händelserna och skriver om dem så förvandlas det hela till en berättelse. Det gör det enklare att hantera. Även om det har varit jobbigt att skriva mitt kapitel i boken så är det bra att förhålla sig till sitt förflutna, att gå tillbaka och göra det begripligt för sig själv. Jag har kunnat sätta min berättelse i en egen ram och då är det lättare att prata om den, säger Idha Holmlund.
Har du bearbetat händelserna i terapi någon gång?
– Nej, jag har gått i terapi, men för helt andra saker. Jag tror att antologin har varit min främsta bearbetning av det som hänt. Innan jag var med och skrev den hade jag nog fått för mig att jag bara borde komma över det och att det inte var något att tala om. Att
skriva om det var nog min första riktiga bearbetning av det hela.