För en del är kopplingen mellan tro och vardagsliv kanske inte självklar. Gud kan uppfattas som något som hör hemma i kyrkan, men inte alltid i det som händer i det egna livet. Men vad skulle det betyda om Gud också hade något med vardagslivet att göra?
Just det vill socionomen och församlingspedagogen Johannes Rosenlundh råda bot på i den nya samtalsgruppen i Olaus Petrikyrkan. Rubriken för gruppen är Vad har Gud med mig och mitt liv att göra?.
– Jag vill ge deltagarna möjlighet att utforska den frågan. Målet är att de efter några träffar ska kanske ha lärt känna sig själva lite bättre och också kunna koppla sina egna erfarenheter till Gud. Vi vill kunna ställa frågor som: Var är Gud i det som händer mig? Var är Gud när jag känner så här eller när livet är jobbigt? säger Johannes Rosenlundh, som är samtalsledare för gruppen.
Tror du att det finns en risk att man sätter Gud på en piedestal långt bort från det vanliga livet?
– Ja, jag tror att många tänker så. Att Gud är långt borta, någon slags allsmäktig Gud som vi egentligen inte kan förstå. Samtidigt vill jag visa att Gud också finns i vardagen – i våra liv, i det lilla och i de erfarenheter vi gör. Gud är med oss hela tiden, och därför finns också möjligheten att ha en relation till Gud.
Gruppen bygger på samtal snarare än färdiga svar. Tanken är att deltagarna tillsammans ska få utforska livsfrågor och dela erfarenheter. För många kan det vara ett första steg att bara få prata om sådant som annars sällan får plats i vardagen.
Johannes Rosenlundh pekar på att människors erfarenheter alltid har varit en viktig utgångspunkt i kristen tro. Bibeln berättar om människor som försöker förstå sina liv i relation till Gud – i glädje, sorg och svåra tider. Därför kan samtal om livet också bli ett sätt att närma sig frågor om tro.
Under sex måndagskvällar får deltagarna möjlighet att reflektera över livsfrågor tillsammans med andra. Samtalen utgår från bibeltexter och olika övningar och berör teman som längtan, hinder, rädslor, sorg, förlåtelse och kärlek. Syftet är att ge utrymme för att utforska hur tron kan relatera till människors liv och erfarenheter.
– Gruppen riktar sig till personer mellan 20 och 30 år, säger Johannes Rosenlundh.
Att gruppen riktar sig till unga vuxna är ett medvetet drag. Det är en tid i livet när många funderar över vem man är och vart man är på väg. Då kan frågor om mening, tro och livets riktning bli särskilt viktiga.
– Vi märker att det ofta saknas sammanhang just för den åldern. Vi tror att det finns många i den åldern som är nyfikna – både på Gud och på sig själva – och vi vill erbjuda ett rum där man kan samtala, dela erfarenheter och fundera tillsammans över hur Gud kan finnas i våra liv, säger han.
Hur mycket måste man tro för att vara med i gruppen?
– Man behöver inte tro alls. Det räcker att vara nyfiken. Är du nyfiken på det här med Gud och på vad Gud kan ha med ditt liv att göra, eller nyfiken på dig själv, då räcker det.
Vad skulle du själv svara på frågan ”Vad har Gud med mig att göra”?
– Jag skulle säga att Gud har en väg för mig som Gud vill visa mig. Gud känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Gud vill hjälpa mig när livet är svårt och trösta mig när jag är ledsen. Samtidigt handlar det också om att vara öppen för det goda i livet – de gåvor vi får exempelvis det goda vi möter genom människor och relationer. När något känns härligt, gott eller spännande kan man också ställa frågan: Var var Gud i detta? Hur var Gud med i det som hände?
Träffarna äger rum i Olaus Petrikyrkans stora kyrksal. Johannes Rosenlundh tror att kyrkorummet i sig kan påverka samtalen. Det är en plats som många förknippar med stillhet och eftertanke. För vissa kan det kanske göra det lättare att prata om Gud och om livets stora frågor.
– Att samtalen är i kyrkorummet tror jag kan göra det lättare att prata om Gud. Man är redan i ett rum som många förknippar med Gud, och det kan hjälpa oss att känna att Gud är närvarande, säger Johannes Rosenlundh.
Han berättar att kvällarna börjar med en kort andakt därefter samtal med fikapaus.
– Vi har två samtalspass på ungefär 30–40 minuter, säger Johannes Rosenlundh. När vi möts i Olaus Petrikyrkans stora kyrksal märks det är en plats han trivs på.
– Jag gillar att rummet är annorlunda. Det finns en rymd här, både genom höjden och genom ljuset. Genom fönstren finns också en koppling till det som finns utanför – husen och naturen – och det ger en känsla av skapelsen omkring oss. Jag tycker att vi ska använda kyrkorummen mer. De rymmer ljus, rymd och stillhet, och det är värdefullt att få vara i sådana rum.
ERIK LUNDSTRÖM
erik.m.lundstrom@svenskakyrkan.se