Du har tidigare skrivit flera böcker om anknytning och relationsmönster, men den här gången riktar du blicken mot föräldern själv – den som står kvar när barnen lämnar. Varför just den här boken?
– Det finns tusen böcker om att fostra barn, men nästan ingen om vad som händer när barnen flyttar. Jag blev själv överraskande ledsen när det hände. Jag tänkte: varför pratar vi inte om den här sorgen? Är den för vardaglig, för skamlig, för självklar?
Du beskriver boken som ett försök att ge språk åt något som de flesta upplever, men få kanske talar om.
– När vi lyckas med vårt uppdrag som föräldrar, då lämnar barnen oss. Självständigheten vi uppmuntrat leder oundvikligen till separation. Och även om vi vet det, gör det ont.
Du använder ordet ”förvandling” snarare än ”förändring”. Vad betyder det?
– Den som står kvar i dörren efter att barnen flyttat befinner sig i ett gränsland. Man har lämnat något bakom sig, men ännu inte funnit sin nya form. Det är en känslig fas – både sårbar och full av möjligheter. Förändring kan man planera – köpa en ny cykel, börja laga långkok, byta stil. Men förvandling sker inifrån. Det är som när puppan blir fjäril: samma varelse, men i ny gestalt. Föräldraskapet är fullt av sådana förvandlingar, från graviditeten till flytten. Varje gång måste vi släppa taget om en version av oss själva.
I boken får läsaren följa fem olika föräldrar: ensamstående, samboende, nyskilda och nyförälskade. De gestaltar alla övergången på sitt sätt. En av dem beskriver sin första sommar utan barnen: ”Jag var sättpotatisen som gett liv åt andra. De såg så pigga ut, men jag var skrumpen och mjuk. Hade jag tömt mig själv på näring?”
– Det där är en kärnscen. Att känna sig tömd, men samtidigt stolt. Att ha gett sitt bästa – och nu stå där och undra vem man är.
Finns det inte en skam i att känna så? Att man borde vara tacksam i stället?
– Jo, och därför pratar vi så sällan om det. I vår kultur förväxlas beroende med svaghet. Men att sörja när barnen flyttar betyder inte att man är klängig – det betyder att man älskar. Det är en naturlig sorg, precis som alla andra. Den som ofta fått se drömmar rinna ut i sanden behöver extra mod för att våga drömma igen. Men rörelsen, själva förvandlingen, håller oss levande.
Hur förändras relationen till det vuxna barnet?
– Den blir mer jämbördig. Man får släppa taget om vardagen, men hålla fast vid närheten. Inte styra – men finnas där. Vi delar kanske inte längre hem, men vi kan fortfarande dela livet.
Och hur har det varit för dig själv?
– Mina barn har flyttat ut och in igen, haha. Jag sörjde först, och sedan stod de plötsligt där och lagade mat. Det är en process. Jag står nog fortfarande på tröskeln. Man kan inte gå tillbaka, men man kan gå vidare med tillit. Men själva rörelsen håller oss levande. När vi vågar släppa taget och ändå stå kvar – då fortsätter livet att förvandla oss.