Agi Lindegren föddes den 29 december 1858 i Hudiksvall. Fadern, Thiodolf Lindegren, var grosshandlare och modern hette Rosa Regnander. För en ung person med konstnärliga intressen kunde stadens kyrkor och äldre byggnader fungera som tidiga inspirationskällor. Att Lindegren senare kom att arbeta intensivt med kyrklig konst och historiska stilar har ibland satts i samband med denna miljö, där kyrkan och stadens äldre arkitektur utgjorde tydliga visuella inslag.
Redan som ung visade Lindegren konstnärlig begåvning. Hans senare karriär visar också att han hade en ovanlig bredd: han var inte bara arkitekt utan också tecknare, illustratör och grafiker. Denna mångsidighet kan spåras till hans tidiga utbildning och konstnärliga intresse, som sannolikt uppmärksammades tidigt och uppmuntrades i hemmet.
När han var i tjugoårsåldern flyttade han till Stockholm för att studera först vid Kungliga Tekniska högskolan och därefter vid Kungliga Akademien för de fria konsterna. Där utvecklades hans konstnärliga och arkitektoniska intressen ytterligare och lade grunden för hans senare verksamhet som kyrkoarkitekt och dekorationsmålare.
Efter studierna gjorde han längre resor i Europa, särskilt till Frankrike, Tyskland och Italien. Dessa resor var viktiga för hans konstnärliga utveckling och gav honom inspiration från medeltida och renässansens kyrkomåleri, vilket senare kom att prägla hans arbete i svenska kyrkor.
Under 1890-talet var Lindegren en flitigt anlitad dekorationsmålare i kyrkliga miljöer. Han utförde omfattande utsmyckningar i en rad kyrkor, bland annat i Uppsala domkyrka och Sankt Johannes kyrka. Men också i församlingens kyrkor: Hedvig Eleonora kyrka och Gustaf Adolfskyrkan. I dessa kyrkor arbetade han med dekorativa program där arkitektur, färg och ornamentik integrerades till en helhet.
När Gustaf Adolfskyrkan uppfördes 1894 fick Lindegren ansvaret för interiörens dekorativa gestaltning. Kyrkorummet var då betydligt mer färgrikt än i dag. Väggar och tak var täckta av målningar som kombinerade ornamentala bårder, stiliserade växtmotiv och symboliska element. Dekoren anslöt till den historicerande stil som var vanlig i kyrkoarkitekturen vid sekelskiftet 1900. Inspirationen hämtades delvis från medeltida kyrkomåleri men tolkades i en samtida form där ornamentiken integrerades i arkitekturen. Resultatet blev ett kyrkorum där färg, mönster och symbolik förstärkte rummets sakrala karaktär och skapade en tydlig visuell rytm mellan väggfält, valv och tak.
Lindegrens dekorationsprogram kan förstås som en del av ett bredare estetiskt ideal under 1800-talets slut, där kyrkorummet betraktades som ett sammanhängande konstverk. Arkitekturen kompletterades av måleri och ornament som tillsammans formade en teologiskt och estetiskt laddad miljö. Kyrkorna skulle inte framstå som neutrala rum utan som bildrika och symbolmättade miljöer som stödde gudstjänstens liturgi och förstärkte upplevelsen av det heliga.
Under 1900-talet förändrades emellertid restaureringsidealen i svenska kyrkor. Den historicerande dekoren från slutet av 1800-talet började betraktas som tung och stilmässigt föråldrad. I många kyrkor valde man därför att förenkla interiören och framhäva arkitekturens grundformer.
I samband med sådana restaureringar avlägsnades eller täcktes stora delar av Lindegrens målningar i Gustaf Adolfskyrkan. Väggarna vitputsades och kyrkorummet fick ett betydligt mer återhållsamt uttryck.
I dag återstår därför endast ett fåtal fragment av Lindegrens ursprungliga dekorationsmåleri. Dessa rester ger ändå en viktig inblick i hur kyrkorummet en gång var tänkt att upplevas. De vittnar om ett konstnärligt program där arkitektur och måleri samverkade för att skapa en rik och symboliskt laddad kyrkomiljö. Samtidigt speglar förlusten av stora delar av dekoren de förändrade estetiska ideal som präglade kyrkorestaureringar under 1900-talet.
Gustaf Adolfskyrkan framstår därmed som ett tydligt exempel på hur kyrkointeriörer förändras över tid i takt med nya synsätt på arkitektur, konst och det liturgiska rummet.